Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas.
Matteusevangeliet 5:14

Världen idag

Är det inte i stället den kristna världsbilden, där människan ses som unik för att hon är skapad till Guds avbild, som är själva förutsättningen för vår civilisation?, framhåller ledaren apropå de aktuella angreppen mot kristen tro från Björn Ulvaeus och Mattias Hagberg. Foto: FreeöyPhotos

Kristendomens bidrag är den Stora berättelsen

Ledare · Publicerad 00:00, 9 jun 2020

Ett av den postmoderna kulturens främsta kännetecken är dess brist på gemensamma berättelser. Den franske filosofen Jean-François Lyotard talade om detta som en följd av samhällsutvecklingen efter andra världskriget, som han menade hade lett till de Stora berättelsernas död.

Men oavsett förklaringsmodell är det uppenbart att vi lever i ett annat paradigm än våra far- och morföräldrar.

Inte minst märker vi detta på individnivå. I allt högre grad kan vi som nutidsmänniskor beskrivas som fragment, som likt Harry Martinssons Aniara flyter omkring i rymden ”utan mål och spår”. Individualismen är så utbredd att vi har glömt att den bara varit norm under några få decennier.

Därmed är vi också dömda till en betydligt snävare horisont än våra förfäder. I den postmoderna eran har vi blivit vår egen berättelse. Meningen med våra liv har blivit att söka största möjliga lycka för oss själva – här och nu.

Kanske är det här som den viktigaste orsaken finns till de senaste veckornas angrepp på ledar- och kultursidor mot kristen tro i allmänhet och Expressen-krönikören Joel Halldorf i synnerhet. Ett exempel är den omtalade debattartikeln på SvD Kultur (16/5), där ABBA-musikern Björn Ulvaeus skriver: ”Under naturkatastrofer som tsunamin i Thailand, och nu när coronaviruset härjar, är det extra svårt för oss ’non believers’ att förstå varför människor ber till den som i förstone förorsakat eländet i enlighet med sin egen plan.”

Kärnan i Ulvaeus kritik är att troende människor saknar evidens för sina religiösa övertygelser. Själv hämtar han i stället tryggheten i det totala utslocknandet: ”Jag kan naturligtvis inte veta, men jag satsar på att det ’stora ingentinget’ är just – ingenting. Och det är väl inget att vara rädd för. Tvärtom. Det finns en tröst i att inte behöva bry sig om hur det känns eftersom det i ingentinget per definition inte finns något subjekt som kan känna alls.”

GP:s Mattias Hagberg är inne på samma linje. I en kulturkrönika på temat ”Joel Halldorf aktiverar nihilisten i mig” (28/5) uttrycker han sin frustration över att ”en skribent, doppad i pingströrelsens trosvisshet, fått ett sådant genomslag”. Han skriver att ”Halldorfs välformulerade, men ålderdomliga texter påminner om en trygghet som för längesen gått förlorad” och lyfter särskilt fram ”hans föreställning om världens inneboende ordning”.

Själv kallar sig Hagberg för nihilist. ”Ja, medan Joel Halldorf försöker skriva fram en värld där gud och människan står i centrum, ser vi andra något betydligt mer skräckinjagande. Vi ser ett universum som saknar mening – som är tomt, likgiltigt och kaotiskt.”

Annorlunda uttryckt: Ett universum utan någon Stor berättelse. Ett universum utan Skapare, och därmed utan mening och mål.

Hagberg talar om insikten att ”livet en dag kommer att upphöra och att allt kommer att fortsätta som om ingenting hade hänt” som den naturliga slutvisionen för en rationellt tänkande människa.

Men går det verkligen att leva utifrån denna målbild? Är det inte i stället den kristna världsbilden, där människan ses som unik för att hon är skapad till Guds avbild, som är själva förutsättningen för vår civilisation? Klart är att det är denna världsbild som gav oss tron både på vetenskapen och på alla människors lika värde – just sådant som Lyotard och hans likar menade hör till det förgångna.

Själv ser jag det här som ett av kristendomens viktigaste bidrag till den mänskliga kulturen. Genom sin Stora berättelse, som tar sin början i skapelsen och som – via syndafallet och Jesu försoningsdöd på korset – tar oss hela vägen fram till den yttersta domen, ges ett narrativ för den här världen så som den faktiskt ser ut. Som sätter människan i centrum genom att bemyndiga och tillerkänna henne ett värde, men som ännu mer sätter Gud i centrum genom att hävda att vi ytterst inte lever för oss själva.

Jag förstår att den här visionen kan aktivera en och annan nihilist. Men jag har större förståelse när den aktiverar en personlig tro. För mig skulle det nämligen vara outhärdligt att leva med mig själv som berättelsens enda huvudperson.

I den postmoderna eran har vi blivit vår egen berättelse. Meningen med våra liv har blivit att söka största möjliga lycka för oss själva – här och nu.

Grönt är skönt – turisthopp lever i Slovenien

Turism. Grönt är Sloveniens färg – såväl rent naturmässigt som idrottsligt och för turismen. Alplandet... måndag 2/8 07:00

Kravallerna i Sydafrika och hoppet om Guds dom

Ledare Den senaste tidens kravaller i Sydafrika har skakat om en hel värld. Inte sedan... lördag 31/7 00:10

Om kärlek för Jesus varit det som känns bra just då hade vi varit förlorade för alltid.

Gästkrönika Kärlek. Vad är den? Vad gör den? Hur definieras den? De kanske mest berömda Bibelorden om kärlek är... lördag 31/7 00:00

EU vill öka säkerheten i gudstjänstlokaler

Religionsfrihet. Europakommissionen har börjat kartlägga vilka hot som finns mot religiösa byggnader och... söndag 1/8 10:00

Landet som jag som jude alltid kan lita på och luta mig emot

Israelkommentar Jag skriver denna artikel samma dag som min mamma firar sin födelsedag. Det vill säga inte sin...

Kulturförståelse skapar mer möjligheter till gemenskap

Kulturförståelse (del 1/5). Kommunikation är nyckeln till tillit i en relation, oavsett kultur. Med en rätt kulturförståelse...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier