Varje tid har sin särprägel och sina dominerande trender. Men i många fall rymmer ett tidsskede också sin egen motsats. När en kultur kantrar för mycket åt ett visst håll skapas det ofta en motrörelse åt det andra hållet. Som när det röda 1970-talet girade åt höger och vi fick 1980-talets yuppie-era.

Vår tid är en polariserande tid, med aggressivt debattklimat och oförsonliga konflikter. Också i ett fredligt land som Sverige har vi allt svårare för att leva tillsammans med våra olikheter. Det är en tragisk utveckling.

En naturlig respons blir då att söka efter motsatsen, det vill säga efter inkludering och bejakelse, efter ett läge där så mycket friktion som möjligt försvinner. Detta är i dag en utpräglad trend i svensk kristenhet: Vi önskar intensivt att få vara en kyrka för alla.

Som slagord fungerar det utmärkt. Men som kristna behöver vi gå bortom slagorden och reflektera över vad den kristna tron har att säga om bejakelse respektive konflikt. Då framstår fyra perspektiv som ofrånkomliga.

För det första är alla människor skapade till Guds avbild och delar samma värdighet. Vi är alla inkluderade i Guds kärlek. Han vill vårt liv och han vill vårt väl.

För det andra gäller samma analys av vår belägenhet inför Gud oss allihop: Vi har syndat och förlorat härligheten från Gud. Också på detta plan är kristen tro universellt inkluderande. Ingen av oss består provet, varken inför Gud eller inför varandra.

Notera: Samtidigt som detta är ett inkluderande budskap innebär det också en konfliktdimension. Tillvaron är sönder och människan är på grund av sin synd separerad från Gud.

För det tredje är räddningen universell. En av Bibelns mest kända verser finns i Johannesevangeliet 3:16: ”Så älskade Gud världen” – alltså inte bara några få – ”att han gav den sin ende son”. Paulus understryker på samma sätt frälsningens universella dimension och skriver att Gud ”vill att alla människor ska bli frälsta” och att Jesus Kristus ”gav sig själv till lösen för alla” (1 Tim 2:4–6).

Här önskar de flesta moderna kristna att stanna i sin reflektion. Det känns så skönt att se mönstret av inkludering från skapelsen, via synden, till den frälsning som Jesus vunnit åt oss. Vi vill inte ha gränsdragningar; vi har väl nog med konflikter som det är! Men, det är för tidigt att stanna här om vi vill göra rättvisa åt Bibelns budskap.

För det fjärde måste räddningen tas emot, i omvändelse och personlig tro. Det finns ingen kollektivanslutning till Guds rike, ingen automatisk utbetalning av frälsningens gåvor. Johannes 3:16, som talar om Guds kärlek till hela världen, fortsätter med orden: ”... för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Hos Paulus är formuleringen ”i Kristus” helt central. Varje människa har en position som antingen är i Kristus eller utanför Kristus. Verkligheten är på detta område präglat av en definitiv kontrast, av ett antingen–eller. I oss själva står vi som människor utanför Kristus.

De goda nyheterna, som ska ges vidare till alla människor, är att vi kan få en ny livssituation: Vi kan fogas samman med Kristus och börja leva vårt liv med honom. Men det sker inte utan omvändelse och tro.

När församlingen under hösten förhoppningsvis kan återgå till någon form av normalitet är det livsviktigt att vi har med oss alla fyra perspektiven. Den kristna tron är underbart inkluderande men skyr samtidigt inte konflikten.

Här måste undervisningen om positionsförflyttningen från ett liv utanför Kristus till ett liv ”i Kristus” återfå sin centrala plats.