Måndagens omröstning i kammaren ställer Sverige inför en ny politisk kris. Det är långt ifrån en idealisk situation. Vårt land är redan satt under press på andra områden, som pandemin, arbetslösheten, integrationen och kriminaliteten. 

Men kriser betyder också nya möjligheter. Den låsning som hållit svensk politik i ett skruvstäd det senaste decenniet kan vara på väg att öppnas och ett nytt politiskt landskap kan ta form. Det handlar om synen på riksdagspartierna längst ut till vänster och längst ut till höger.

Det är inte märkligt att partier på de politiska kanterna blir isolerade. Inte minst om partierna i fråga har en demokratiskt sett problematisk historia. 

Vänsterpartiet var ända fram till 1990 ett kommunistiskt parti. Det gällde både till namn, partiprogram och internationella relationer. Det är ett mörkt arv som hitintills stängt dörren för en plats i regeringen.

På liknande sätt har Sverige­demo­kraternas rötter i den svenska nynazismen blockerat partiets möjligheter till inflytande. Trots positionen som Sveriges tredje största parti har man, fram tills helt nyligen, isolerats av övriga partier.

Frågan om förhållningssätt till ytterkantspartier har åtminstone två aspekter. Den ena aspekten är ideologisk och handlar om partiernas egna uppgörelser med sin historia. Hur seriöst och konsekvent har man gjort upp med de problematiska idéerna i sitt bagage? Hur demokratiskt och frihetligt pålitligt är partiet?

Den andra aspekten är pragmatisk och handlar om att ett land måste regeras utifrån de representanter som befolkningen röstat in i parlamentet. Hur kan vi bäst lösa konkreta samhällsproblem? Vad är vägen vidare mot ett bättre Sverige?

Isoleringen av Sverige­demo­kraterna har redan brutit samman och de finns nu med i ett framtida borgerligt regeringsunderlag. Social­demo­kraterna har hitintills kunnat räkna in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag, men utan att ge partiet reellt inflytande. Nu går inte det längre. Vänsterpartiet har tröttnat på att vara dörrmatta åt Socialdemokraterna och vill lämna förnedringen i januariavtalet – att de ska stödja en regering som vägrar ge dem inflytande – bakom sig.

Vänsterpartiet och Sverige­demo­kraterna har i dag tillsammans stöd av nästan 30 procent av befolkningen. Efter nästa val kanske ännu mer; båda partierna har en positiv trend i opinionen. Det blir därmed ohållbart att i längden ignorera de två partierna.

Den nya politiska situationen kan, i bästa fall, vitalisera demokratin och ge oss fler handlingskraftiga regeringsalternativ.