Tolerans. Öppenhet. En mångfald av perspektiv.

Så lyder några av de vanligaste uttrycken bland samhällets progressiva röster. Dessa agerar på alla arenor – också i kyrkan. Det är dock paradoxalt hur flera sådana kyrkor i realiteten snarare utmärkt sig för motsatsen till de höga bekännelserna om välkomnande öppenhet.

Den pågående konflikten i Immanuelskyrkan (tillhörande Equmeniakyrkan) i Stockholm illustrerar hur den problematik som tidigare främst synts i Svenska kyrkan nu också blommat ut i frikyrkan. Och det är ingen vacker blomsteräng som breder ut sig. Snarare är det ett törnesnår som knappast någon går oskadd igenom. 

Liberala företrädare beskriver ofta som sin målsättning att kyrkan bara behöver bli mer välkomnande mot vissa marginaliserade grupper, så kan allt annat fortsätta som vanligt. Ambitionen låter på ytan god, och om saken endast hade gällt detta hade svensk kristenhet enkelt kunnat bli en mer levande samhällsaktör, och samtidigt lite öppnare och vänligare.

Men de vackra orden döljer mer radikala krav, som i realiteten inte handlar om tolerans utan om underkastelse under en ny världsbild, med sina rötter i en helt annan filosofi än en kristen.

Just detta blir tydligt när konflikten bakom Immanuelskyrkans portar nu spridits också i kristen media. Motsättningen tycks inte främst handla om bemötande av människor, utan handlar snarare om en strid mellan motsatta världsbilder. Församlingens internationella grupp tycks främst vilja leva ut en traditionell kristen tro, men känner sig alltmer trängd av den svenska församlingsledningens krav på anpassning till en sekulärt grundad, postmodern grundsyn.

Församlingens hemsida ger informationen att de har ”inga kategoriska svar på teologi, andlighet och bibelsyn”. 

En så otydlig identitet skulle knappast användas på någon annan samhällsarena, och formuleringen väcker bara nya frågor. Hur motiverar församlingen sin existens om ingen vet vad den tycker? Och hur många sökande nutidsmänniskor skulle i en livskris vända sig till en kyrka som öppet säger att de inte har några svar? 

Nu tycks det ändå uppenbart att församlingen står för en viss teologi – nämligen en radikalt auktoritetskritisk, sekulärt underbyggd sådan. Inte nog med det, det framstår dessutom som att en annan teologi och bibelsyn inte accepteras. Man ville vara så öppen, men man blev så sluten.

En googling på ”Sveriges sämsta arbetsplats” visar Svenska kyrkan högt upp bland sökträffarna. En central orsak är just kollisionen mellan en på ytan öppen inställning, men som i realiteten ofta blir osäker och stänger dörren för vissa värden – nämligen dem som byggs på Bibeln och en traditionell luthersk bekännelse. Detta skapar vad som i psykologin kallas kognitiv dissonans, där de värderingar som lyfts fram på ytan visar sig vara helt tvärtemot de värden som uttrycks där bakom.

Det är ingen slump att konflikten i Immanuelskyrkan blev ohanterlig just efter anställningen av Ester Kazen, känd från sociala medier för sina återkommande angrepp på en bibeltrogen kristendom. Detta illustrerar också progressivismens långsiktiga strategi: Slutmålet är inte att mötas på mitten i tolerant acceptans av att människor tycker olika – målet är att helt underkuva en traditionell hållning. Striden är inte över förrän den oberoende individen slagit sig fri från alla yttre normer och auktoriteter och står som alltings centrum.

Men då står människan inte längre i en kristen tillvaro. Få personer kommer i en sådan värld att kunna bli berörda och förvandlade av Kristus. Och väldigt många oskyldiga människor kommer att bli sårade och svikna under vägen.