Väljarnas val av parti avgörs främst av två faktorer: Antingen uppskattar man partiets ideologi och politiska förslag, eller också har man förtroende för deras företrädare. De senaste veckornas händelser har slagit mot Kristdemokraterna i båda avseenden.
Partiets motståndare har fått en jackpot genom att dels bryta KD:s uppgång, dels lyckas klistra negativa epitet på partiet och dels splittra partiet inifrån. Men även KD-ledningen bär ett stort ansvar för det uppkomna läget.
Det finns flera förlorare i detta. Demokratin är en av dem. De senaste veckorna har visat att det fungerar att svartmåla en motståndare snarare än att presentera egna politiska förslag.
Lars Adaktusson var med och räddade partiet i både EU-valet 2014 och riksdagsvalet 2018, men har nu meddelat att han lämnar partistyrelsen. Han har själv beskrivit att hans person har tagit stryk av den hätska floden av angrepp utifrån, men beklagligt nog också från egna led.
Abortfrågan i sig är också en förlorare. När den överraskande blev en huvudfråga i valet, hade KD ett gyllene läge att frimodigt lyfta fram partiets policydokument, som slår fast att abort är att släcka liv, en nollvision för aborter och att frågan berör två skyddsvärda individer.
Man hade även kunnat problematisera exempelvis New Yorks beslut att tillåta abort ända fram till födseln. Då hade partiet fört fram ett eget budskap som en stor del av väljarna kunnat ställa sig bakom.
I stället hukade sig partiets företrädare och gjorde tvärtom allt för att säga exakt detsamma som alla andra.
Det uppkomna läget är dessutom ett svårt problem för KD själva. Deras akuta problem är att väljarna i dag inte vet vad partiet vill stå för. Tydlighet är alltid ett vinnande drag.
Den krisartade opinionsnivån på 2–3 procent vände i fjol somras när Ebba Busch Thor valde bort Prideparaden och i stället åkte till Västkusten och höll ett tal mot genusflummet. Under valrörelsen uppfattade väljarna henne som en skarp kritiker mot Löfvenregeringen, och under regeringsförhandlingarna framstod partiet som den tydligaste rösten mot den vänsterliberala gruppering som till slut tog makten.
Så länge KD framstod som den kraftfullaste oppositionsrösten på den konservativa kanten, steg också opinionssiffrorna. Men med de abortvänliga markeringarna och avståndstagandet från Adaktusson har nu profilen blivit oklar.
Än mer problematisk blev situationen för en vecka sedan, när Ebba Busch Thor deklarerade att hon återigen tänker gå i Pridetåget. Här finns det redan sex riksdagspartier som varmt omfamnar denna opinionsyttring, vilket ger ett guldläge för ett kristdemokratiskt parti att kritisera tågets radikalt relationsanarkistiska ideologi, men också dess generella vänsterinriktning, där studier visar att 85 procent av deltagarna i tåget sympatiserar med V, S, MP eller FI.
När väljarna först uppfattar KD som en konservativ oppositionsröst, men där Ebba Busch Thor sedan markerar ut sig i ett extremt vänsterliberalt läger, uppstår ett pedagogiskt problem. En sådan ambivalens hos en partiledning är alltid en oklok strategi gentemot väljarna. Folk förstår helt enkelt inte vad Kristdemokraterna vill.
Vill partiet främst vara en tydlig röst mot den styrande S-MP-C-L-konstellationen, eller vill man snarare försvara deras vänsterliberala agenda?
Partiet står just nu mer ett ben i varje läger. Det går inte ihop. Antingen blir man ytterligare ett av alla liberala partier – eller också intar man fullt ut en värdebaserad opposition mot den trenden. Vilken väg väljarna uppskattar är ställt utom rimligt tvivel.