En av det nya decenniets stora frågor gäller välfärdssystemet, det gemensamma ansvar vi via skattsedeln tagit för varandra när det gäller skola, vård och omsorg. Trots världens högsta skattetryck har det inte lett till folkets vrede. De flesta har tyckt att systemet har levererat vad som utlovats. Sverige har haft en homogen befolkning och har kännetecknats av hög tillit människor emellan och i relation till samhällets institutioner.
Men nu kommer varningarna allt tätare. Professor Tommy Möller, statsvetare vid Uppsala universitet, skrev strax efter jul:
”Om inte integrationen av de nyanlända lyckas bättre, riskerar i förlängningen det sociala kitt som gör ett demokratiskt välfärdssamhälle av vår typ möjligt att vittra sönder.”
Han beskriver hur tilliten har minskat och klyftorna – ekonomiska, kulturella och värderingsmässiga – har ökat. Blir gapet ”riktigt stort minskar möjligheterna till förståelse och samhörighet, och således känslan av att ingå i en gemenskap, med ty åtföljande konsekvenser för möjligheten att upprätthålla en välfärdsstat av den typ som Sverige har haft under lång tid. I värsta fall undergrävs förutsättningarna för själva demokratin.”
Assar Lindbeck och Mats Persson, professorer i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skrev nyligen om faktorerna som avgör om invandring blir socialt och ekonomiskt gynnsamt för ett land:
”Den första faktorn är immigrationens storlek. Den andra faktorn är invandrargruppens sammansättning. Den tredje faktorn är mottagarlandets förmåga att ta emot invandrarna på ett meningsfullt sätt. Tyvärr är dessa faktorer långt ifrån gynnsamma för Sveriges del.”
Sverige har haft en mycket hög invandring det senaste decenniet, inte bara kring 2015 års flyktingkris. Under 2019 handlar det om fler än 119 000 personer. En stor andel av dem kommer från länder utanför EU. Inget land i EU har en så hög andel av befolkningen född utanför EU som Sverige, 13 procent.
Det gör att skillnaderna i utbildning, kultur och värderingar kontinuerligt växer. Lindbeck och Persson skriver: ”Invandring utan ekonomisk och social integration leder visserligen till ökad BNP, men det sociala priset blir högt. Vi får ett turbulent, segregerat och riskfyllt samhälle.” Vilket löpsedlarna dagligen bekräftar.
Men Sverige behöver väl arbetskraft till välfärden? Jo, det finns stora behov av personal. Men det går inte att lösa med allmänt öppna gränser. På individnivå finns det många fantastiska exempel på människor som kommit hit och arbetar, men politiker måste titta på den statistiska nivån.
För skola, vård och omsorg finns det en direkt koppling mellan antalet personer i landet och behovet av personal. Så även om det finns lärare och vårdpersonal i en grupp om 100 000 nya personer som kommer till Sverige, så ökar samtidigt behovet av lärare och vårdpersonal i samma omfattning.
Om det är människor med liknande utbildningsnivå och hälsotillstånd som i Sverige, kommer personalbehoven att ligga kvar på ungefär samma nivå, men om de nyanländas utbildningsnivå och hälsotillstånd är lägre, kommer behoven av personal sammanlagt i stället öka på grund av invandringen.
Det är där vi är nu.
Som kristna uppmanas vi att be för ”alla som har makt” (1 Tim 2:2). Låt oss be om politiker som med rättfärdighet och vishet kan skapa hopp kring en väg vidare. För Sverige som välfärdsland står mycket på spel under 20-talet.