Det är en månad kvar till skolavslutningen och därmed dags för den årliga ”religionen-ut-ur-skolan”-debatten. Den lär bli lika tröttsam som vanligt, med förbundet Humanisterna och andra som upprepar farorna om svenska skolelever skulle besöka en kyrka med kristna inslag på avslutningsdagen.
De religionsfientliga rösterna ropar i onödan. Dels har de inte lagen med sig – Alliansen och SD beslutade för tre år sedan att klargöra regelverket: det är fullt tillåtet att hålla skolavslutningar i kyrkan och även ha inslag av konfessionell karaktär.
Vi måste anse präster och skolledningar vuxna nog att finna rätt nivå av psalmer om blomstertider och tal om att höja blicken till ett högre existentiellt plan. Sådana detaljer bör stat och myndigheter undvika att lägga sig i, och riksdagen har också beslutat att den friheten ska finnas och försvaras.
Men det finns också ett annat skäl att nyateisterna inte bör klaga över religionens påstådda dominans i skolan: de har själva för länge sedan tippat över vågskålen till favör för sin egen ideologi. En ny studie från Södertörns högskola bekräftar att den offentliga skolan i Sverige inte alls är någon neutral plats.
Tvärtom är den en arena för en radikalt fientlig attityd mot religion i allmänhet, och kristen tro i synnerhet.
I Almedalen ifjol sommar släppte Claphaminstitutet och Människorättsjuristerna en rapport om tro och konfession i svensk skollag och myndighetsutövning. På det efterföljande seminariet protesterade Humanisterna mot beskrivningen och de exempel som lyftes från Karin Kittelmann Flensners doktorsavhandling, som visar hur både lärare och elever i den svenska skolan uttrycker en starkt kristendomsfientlig attityd.
Det är ju bara en enskild studie, menade humanisterna, och såg fortsatt den kommunala skolan som neutralitetens högborg, medan farorna sades ligga hos de konfessionella friskolorna.
Linda Vikdahls nya studie, ”Det kommer inte på tal”, visar dock på precis samma mönster som Kittelmann Flensner.
I vår normkritiska tid har de undersökta kommunala skolorna likafullt en tydlig norm, och det är sekularismen.
De som tydligast bryter mot denna outtalade norm är troende kristna. Muslimer är visserligen mer normbrytande, men de är i ett ”totalannat fack”, som en lärare uttrycker det, och de granskas därför inte efter samma mall. Vikdahl såg att kristna elever tonade ner sin tro i önskan att bli accepterade i den sekulära miljön, och att det kunde ”straffa sig att leva ut en religiös livsstil”.
Ännu en forskningsrapport bekräftar alltså samma fenomen. Kristendomens kritiker borde skämmas för sina angrepp mot den påstått förtryckande religionen.
Visst finns det en propaganda som har format svensk skola. Men det är den ateistiska normen som pressar kristna elever att huka sig och dölja sin tro.
Finns det då något sätt att öppna för en större trosfrihet i skolan? Ja, menar Linda Vikdahl, och finner en del av lösningen på det område där denna artikel började.
Skolavslutningar och andra traditioner i kristna kyrkor kan visserligen upplevas som främmande för elever från andra religioner. Men det finns också en frihet till religion som är viktig att ta tillvara – för kristna elever vars tro behöver bli bejakad, men också för att elever från andra religioner ska få se religion skildrat som något normalt i svensk skola, och inte minst för sekulära elever, som kan få en bättre tolerans och förståelse för religiös tro och liv.
Det skulle bära en dubbel frukt: både att respektera de kristna elever, som känt att deras tro inte får finnas, och samtidigt bryta den inskränkta antireligiösa attityd som präglat svensk skola alltför länge.