Nästan alla offentliga arrangemang denna vår och sommar ställs in. Stockholm Pride genomförs dock denna vecka, även om vissa delar hålls på annat sätt. Det ger tillfälle att reflektera över de värderingar som förmedlas i detta av etablissemanget så omhuldade evenemang, och huruvida detta är något som samhället utanför den ultraradikala rörelsen verkligen bör bejaka.
Även om årets Pridevecka är decimerad, så hålls ändå ett anmärkningsvärt stort antal programinslag, med väl känd profilering. I stället för fysiska träffar hålls webbsända seminarier om hur sadism, maktspel och våld kan inkluderas i ungas sexualitet och skolundervisningen, hur man genomför rollspel där en part spelar hund och en annan ledare, eller konkreta sexualinstruktioner av sådant slag att det knappast passar på någon tidnings ledarsida.
Allt detta är alltså precis som vanligt. Det verkligt intressanta är att det reducerade programinnehållet gör att Prides ideologiska profil framträder ännu tydligare. Utöver intresseorganisationerna RFSU och RFSL domineras utbudet helt av två avsändare: Vänsterpartiet, samt rubriceringen ”Kyrkorna på Pride”, i realiteten bestående av Svenska kyrkan.
Detta till synes udda par pekar samtidigt på att Pride numera inte främst är ett forum för dem som upplever sig utsatta på grund av sexuell läggning eller identitet, utan snarare ett organ för samhällets mest radikala röster inom normkritik och identitetspolitik, som utgörs av just de två avsändarna ovan.
De som framträder under Kyrkorna på Pride-parollen kan inte anses representera kristenheten, eller ens Svenska kyrkan som helhet, utan bör betraktas som den perifera men queerpolitiskt motiverade gruppering de är. Skiljelinjerna i relationsrelaterade frågor går inte längre mellan sekulärt samhälle och kyrkor. De går idag tvärs igenom alla grupper, där en allt radikalare normkritik ställs mot en allt tveksammare majoritetsbefolkning tillsammans med dem som från skilda utgångspunkter kritiserar queerideologin.
Ett seminarium belyser denna nya ideologiska konfliktlinje särskilt tydligt. Efter det senaste årets kraftiga kritik mot transvården håller RFSU ett seminarium med bland andra överläkaren Cecilia Dhejne som framstod som högst inkapabel att se problematiken i Uppdrag Gransknings program ”Tranståget”. Tyvärr hålls inte seminariet med självkritisk ton, utan tvärtom som skarpt motanfall, med budskapet att kritikerna måste stoppas.
Avsändarna förklarar att en ohelig trippelallians har uppstått där transvården kritiseras både av kristna avsändare som Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet, men även av feminister som ser ett hot mot kvinnors rättigheter, och dessutom av föräldrar till transbarn. Det hade naturligtvis varit klädsamt om hbtq-rörelsen erkänt att det ändå kan ligga något i kritiken att transvården stjälper mer än hjälper utsatta ungdomar. I stället går Pridearrangörerna till motangrepp genom att avfärda kritiken med att klistra på etiketten ”konservativa kristna”. Det är en låg debattstil och en tondövhet mot de samhällsröster som ser det alltmer omöjligt att stödja transagendan. Men framför allt är det ett svek mot de ungdomar som skadats och fortsatt riskerar att skadas för livet via hormonella och kirurgiska behandlingar.
Årets Pridevecka bekräftar än en gång att Pride inte är en röst för mänskliga rättigheter, utan en ytterlighetsrörelse för extrem queerideologi, oavsett om den framförs av politiker eller kyrkor. Övriga samhället har all anledning att samlas till motreaktion och börja hantera Pride enligt den profil de faktiskt själva förmedlar.