I sången ”Where have all the flowers gone”, en protestsång av Pete Seeger mot Vietnamkriget, återkommer frågan: ”Oh, when will they ever learn?” Det är en fråga också för dagens svenska politiker.

I november 2021 talade försvarsminister Peter Hultqvist på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg. Då var inställningen till Nato glasklar och kategorisk.

Partiets hållning formulerades så här: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering.” Och om försvarsministerns eget agerande rådde ingen tvekan: ”Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.”

Med stor sannolikhet är det motsatsen som sker på söndag, då Socialdemokraterna lämnar besked i Natofrågan. Peter Hultqvist vill inte längre kännas vid sina tidigare uttalanden och har inga planer på att avgå om Sverige ansöker om medlemskap i Nato. Situationen i omvärlden har ju förändrats – ”det har blivit krig” – är försvarsministerns bleka motivering. Men en försvarsminister som inte är medveten om krigets möjlighet är inte värdig uppdraget.

Den här situationen utmanar också andra uttalanden av Peter Hultqvist. Hur är det med de röda linjerna mot SD som försvarsministern, med en röst skälvande av indignation och med en skrynklig papperslapp i handen, drog upp i Aktuellt-studion vintern 2021? Vad finns det för anledning nu att tro att de gäller?

Det är märkligt att politiker fortfarande inte har lärt sig att politik måste förhålla sig till en praktisk verklighet, inte bara till principer. Men Centerledaren Torbjörn Fälldins haveri är uppenbart inte något som dagens politiker tar lärdom av. ”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse”, sade Thorbjörn Fälldin 1976 – för att sedan göra just det som han lovat att aldrig göra. Tragiskt nog är de orden vad Fälldin för eftervärlden är mest känd för.

Den större frågan här handlar inte om individuella politikers trovärdighet, utan om demokratin. Vi röstar på politiker utifrån deras ord och försäkringar. Om de inte står för vad de säger blir resultatet politikerförakt och tilltron till demokratin undergrävs. Varför rösta på någon som plötsligt kan göra tvärtemot sina högtidligt utställda löften?

Politik är ett hantverk där man ofta tvingas till kompromisser. Därför bör politiker undvika ultimativa löften. Men om de ges måste man också stå för sina ord och visa att sanning och rätt väger tyngre än en statsrådspost.