Hela havet stormar. Så beskrev Sveriges radios Tomas Ramberg situationen efter att MP deklarerat att de lämnar sitt regeringssamarbete med S. Därmed öppnas det inte bara för en regeringskris. Vi har även fått en ny och oviss statsministeromröstning på halsen. För att inte tala om en djup och sannolikt cementerad fiendskap mellan MP och C.

Redan tidigare hade vi ett märkligt läge i svensk politik. Sedan Alliansen förlorade regeringsmakten 2014 har vi sett hur spelplanen har ritats om, ibland uttryckt som att vi har gått från höger–vänster-skalan till GAL-TAN-skalan.

Även flera av spelpjäserna – partierna – har genomgått förvandlingsnummer som heter duga. C har transformerats från ett borgerligt till ett till stora delar vänsterliberalt parti, samtidigt som de mer välsynkade M och KD har tagit varsitt steg åt höger. Parallellt med detta har SD bjudits in i stugvärmen och Vänsterpartiet framställt krav om inflytande på en tidigare otänkbar nivå.

Mitt i detta har det varit svårt att veta vem som egentligen håller i taktpinnen. S har förvisso varit framgångsrika i sin paradgren – att få och behålla makten – men till stor del har de ändå suttit i knät på sina stödpartier.

Bakom kulisserna är det ingen tvekan om att MP har satt betydande prägel på den förda politiken. Till många socialdemokratiska gräsrötters förtvivlan, ska tilläggas. Men även V och C har tävlat om att stå i händelsernas centrum, och vem av dem som lyckats bäst kan diskuteras. Att döma av den senaste veckans förhandlingar är det V som dragit det längsta strået. C, å sin sida, har genom sitt agerande och sina tidigare ultimatum kommit att få stora delar av skulden för den uppkomna regeringskrisen. Av talet om ”den breda mitten” blev det inte mycket kvar – däremot en djup misstänksamhet från både höger och vänster.

Varje ärlig analys som har med taktpinnen i den politiska debatten att göra måste samtidigt slå fast att det parti som haft den överlägset största påverkan på de senaste årens politik är SD. Hela den politiska spelplanen är trots allt positionerad utifrån detta enda parti.

Ironiskt nog innebär detta att den mandatperiod som genom Januariöverenskommelsen skulle bli den då ”ytterkantspartierna” förlorade sitt inflytande över Sveriges politik kom att bli V:s och SD:s bästa stund – hittills. Exakt vad som händer under veckorna framöver är det ingen av oss som vet. Men att flera partier har hjälpts åt att röra om i grytan bör vi nog alla kunna vara överens om.