Herre, förbarma Dig.
Med rysk krigföring och invasion av Ukraina, Europas till ytan tredje största land, befinner sig vår världsdel i dess allvarligaste säkerhetspolitiska läge sedan andra världskriget åren 1939-1945.
Efter 30 år av frihet skall med våld det ukrainska folket och dess dryga 40 miljoner invånare berövas sin självständighet, suveränitet, självbestämmande och demokrati – och tvingas till underkastelse av en diktator med en förvriden människo- och historiesyn.
Blod har redan hunnit flyta och mänskliga offer skördats. Det vi ser är bara början på något fasansfullt och totalt oförsvarligt med invasion och krig i Europa.
För denna fruktansvärda händelseutveckling skall allt ansvar läggas på den antidemokratiske 69-åringen Vladimir Putin, i praktiken Rysslands självhärskare sedan millennieskiftet. Det är mannen som inte drar sig för att öppet komma med det exempellösa hotet om rysk användning av kärnvapen ifall något annat land skulle militärt ansluta sig till Ukrainas svar.
Utifrån en besatthet att det kommunistiska och ryskkontrollerade sovjetiska imperiet skall återupprättas, 30 år efter dess fall på juldagen 1991, bryter nu Putin och hans regim återigen mot den internationella rättsordningen, likt han tidigare gjort i Moldavien, Georgien samt ukrainska Krim och länen Luhansk och Donetsk. Och det nu i en skala som aldrig förr.
Revanschbegäret framstår för Putin som själva drivkraften för invasionen av Ukraina, på samma sätt som för de tyska nationalsocialisternas ledare och diktator Adolf Hitler efter Tysklands förlust i första världskriget 1914-1918.
Putin accepterade aldrig Berlinmurens fall i november 1989, att det i demokrati och diktatur delade Europa enades genom demokratiska styrelseskick. Inte heller har Putin kunnat smälta och godtaga upplösningen av det kommunistiska Sovjetunionen då i praktiken ett ryskt välde ersattes av 15 självständiga stater, inklusive Ryssland.
Torsdagen den 24 februari 2022 skrivs i detta nu in i Europas mörka historia, likt när massmördare och diktatorer som Adolf Hitler (för det nationalsocialistiska Tyskland) och Josef Stalin (för det kommunistiska ryskdominerade Sovjetunionen) utlöste det andra världskriget den 1 september 1939.
Efter att ha slutit en ondskefull pakt blott en dryg vecka innan valde de två hänsynslösa ledarna då att angripa, invadera och dela upp Sveriges sydöstra grannland Polen för att därefter göra samma fruktansvärda sak med våra baltiska vänner Estland, Lettland och Litauen.
Vårt östra brödrafolk Finland utsattes för exakt samma försök, men stod heroiskt emot, skickliga och starkt motiverade som finländarna var utifrån soldaternas ord att ”vi har Gud och Mannerheim, de har ingenting”.
Krigets första offer är sanningen. Samtidigt rymmer diktatorers längtan, och rädsla, att aldrig släppa makten ifrån sig, att vinna evig berömmelse och helst även ett evigt liv.
Den 7 oktober i år fyller Rysslands president och dess ledare sedan nyårsafton 1999, i praktiken jättelandets diktator, Vladimir Putin 70 år.
Tiden rinner i väg även för honom, arkitekten bakom de brott mot Europas säkerhetsordning och internationellt erkända gränser han just nu begår i Ukraina och är skyldig till.
Intrycket ges av en försmådd och revanschistisk person, som verkar känna sig tvungen att agera medan tid ännu är. Även för någon som vill se sig som Den store ledaren kommer en tid när dagarna är utmätna. Även för Vladimir Putin kommer räkenskapsdagen inför Herren.
”Hur kan du, i Herrens namn, göra detta?” var de precis de ord USA:s president Joe Biden riktade till den ryske diktatorn.
Våldets furste kommer, i långa loppet, aldrig att segra. De löftena kunna ej svika.