Den allvarliga krisen kring barnmorskeyrket sprids från Stockholm till nu även Göteborg. Parallellt inkommer rapporter från andra delar av landet om att barnmorskor även där slutar eller helt enkelt hoppar av till följd av yrkets förändring. 

Frågan måste ställas: hur blev det så, med ett yrke och kall som ägnar sig åt det finaste som finns, att välkomna livet, en ny liten människa?

Ett viktigt svar är stora enheter med spring från det ena förlossningsrummet till det andra – utan att kunna ägna modern den tid hon såväl behöver som förtjänar för att skapa nödvändig trygghet och närhet. 

Ett annat, mer nedtystat, svar har att göra med det som filosofen Jonna Bornemark gav i SR ”God morgon, världen” i söndags, att barnmorskeyrkets existentiella sida tryckts tillbaka, något hon tror är ohållbart i långa loppet. 

En mer nedtystad fråga i den allmänna debatten, och barnmorskefackets eget agerande, berör just denna existentiella sida. Hur attraktivt är ett yrke där barnmorskan i Sverige också tvingas till, utan rätt till ett samvetets nej, att agera som den som släcker ett ofött människoliv?