Ett av de mest motsägelsefulla och också farliga inslagen i den pågående coronapandemin är den ekonomiska aktiviteten. Samtidigt som all verksamhet som bygger på mänskligt resande går på sparlåga, spinner andra ekonomiska hjul på i en hisnande takt som om varken virus eller morgondag fanns.
En sådan finansiell frenesi är alltid riskabel, både för samhälle och individer.
Trots fjolårets skarpa fall i BNP har både börser och fastighetspriser fortsatt att pressas i höjden. Men om de reella ekonomierna krymper måste värdestegringen komma någon annanstans ifrån. Svaret stavas: lån. Att blunda för verkligheten och leva på lånade pengar kan fungera en period, men verkligheten har en obehaglig förmåga att alltid komma ifatt. Och det kan ske med ett brak.
I veckan meddelade Finansinspektionen att fjolårets paus för amorteringstvånget på bostadslån ska upphöra, som resultat av den farligt starka ökningen av både priser och lån. Det var ett sunt beslut, om än sent tillkommet.
I USA är läget ännu märkligare. President Trump beslöt i fjol att dela ut 1 200 dollar (drygt 10 000 kronor) till varje amerikan, som ett led i att hålla konsumtionen uppe och undvika en ekonomisk krasch. Beslutet kunde ha avfärdats som osunt valfläsk, om det inte vore för att Joe Biden i dagarna skickar ut ännu en engångscheck till varje amerikan, och dessutom höjer gåvobeloppet till 1 400 dollar (drygt 12 000 kronor).
Men var och en som tänker längre än näsan räcker inser att ingen president har tagit dessa pengar ur egen ficka. Någon måste betala tillbaka dessa lånade pengar med ränta, och i slutänden blir det naturligtvis medborgarna själva.
Larry Summers, som haft topposter i både Bill Clintons och Obamas regeringar, förklarade i veckan att USA just nu har den mest oansvariga ekonomiska politiken på 40 år. Ekonomin kokar av pengar, pengar, pengar – men utan koppling till verkliga värden.
Dessa nationalekonomiska skeenden speglas också i dokumentärfilmen Besatt av rikedom, som just släppts på SVT. Det är en tragisk men talande skildring av människor som levt för pengar och förnedrat både sig själv och andra i jakten på materiell tillfredsställelse, och i kölvattnet har, som så ofta, följt missbruk också av sex och makt.
I all denna tragedi illustreras den väl kända sanningen att det finns värden långt viktigare än de materiella. Som en av de djupt olyckliga mångmiljonärerna säger i filmen: ”Om du tror att pengar kan köpa dig allting, då har du aldrig haft pengar.”
Det finns en tid för allt, säger Predikaren. Plantera har sin tid, att rycka upp det som har planterats har sin tid. Sörja har sin tid, och dansa har sin tid. Men att köra varje dag med gasen i botten leder alltid till att man förr eller senare når katastrofens stup. Det gäller både individer och samhällsekonomier. Här hade behövts mer av biblisk och vanlig mänsklig insikt.
Vi befinner oss i slutet av fastan, en period som vår kultur skulle må väl av att ta tillvara. Människan behöver perioder av lägre tempo, konsumtion och andra inslag som inte är negativa i sig, men som kan skada om de drivs alltför ohämmat.
I morgon, palmsöndag, tänker vi också på Jesu ankomst till Jerusalem. Det var inte i landets största och mest glänsande vagn han anlände, och han lät sig inte prydas med guld och juveler. Hans syfte var inte att få status i världens ögon. I stället anlände han på en oansenlig åsna. Han som själv var hela universums Skapare och Herre skulle under den följande veckan kläs av allt, förnedras, pinas och dödas – och därigenom ge oss allt.
Just därför är det honom som människor har tillbett och ärat i tvåtusen år. Det ger perspektiv också åt vår förvirrade tid.