Den 1 september 1939 inleddes andra världskriget. Så har vi lärt oss. Men trots att britterna och deras allierade förklarade krig som svar på Nazitysklands invasion av Polen präglades tiden därefter av det så kallade ”låtsaskriget”. Världskriget hade börjat på pappret, men inga reella strider ägde rum förrän i maj 1940 då allt brakade löst då Tredje riket angrep sina grannländer. Utan dessa fullskaliga angrepp hade mellanläget mellan fred och krig kunnat fortgå i princip hur länge som helst, och under tiden kunde Hitler öka sin anfallsstyrka.

Kanske är det just detta läge som Ryssland nu vill återskapa genom sin fientliga handling att erkänna Donetsk och Luhansk som självständiga stater, samtidigt som det förblev högst oklart om ryska trupper faktiskt korsat gränsen. Om Kreml hade invaderat med tanks och bombflyg hade de mötts av skarpt internationellt motstånd. Men när den första framstöten blev ett i första hand administrativt övertagande av en region som i praktiken redan kopplats loss från Ukraina har EU:s reaktioner blivit mer osäkra. I skrivande stund har direkt militär konfrontation ännu inte skett. Detta har skapat förvirring bland västmakterna, inte minst hos Magdalena Andersson som haft mycket svårt att ge raka svar på vad som hänt och hur Sverige tänker reagera.

Det här spelet är Vladimir Putins drömscenario. Fungerande demokratier använder normalt flera mandatperioder och segdragna förhandlingar för att förändra sin säkerhetspolitik. Putins grepp över rysk politik är dock så starkt att han utan vidare kan genomföra drastiska beslut och sudda ut gränser på ett sätt som demokratiska politiker aldrig kan göra. I sådana här processer har en totalitär ledare därför alltid ett försteg framför regeringar som först behöver ta hänsyn till mänskliga rättigheter, väljarnas önskemål och fria mediers granskning. Allt sådant kan den ryska ledningen vifta bort för att i stället vända sig till det kommunistiska Kina som partner, ifall västvärlden riktar alltför svidande sanktioner mot Ryssland.

Läget på marken är just nu alltså högst oklart. Alla sidor vill i slutänden kunna stå som något slags vinnare. EU:s mål är att undvika såväl ett storkrig som en förstärkt rysk maktposition. Ukrainas viktigaste mål är att helt enkelt överleva som självständig stat. Ryssland har redan uppnått ett första delmål – att söndra den ukrainska staten och kapa åt sig ytterligare territorium under sitt inflytande. Den närmaste tiden kommer att utvisa om den ryska björnen önskar gapa över ett större byte än så.