Herren har blivit min borg, min Gud är min tillflykts klippa.
Psaltaren 94:22

Världen idag

Sverige behöver politiker som i ord och gärning tar det ansvar som medborgarna kan förvänta sig. Ulf Kristerssons ambition att vara den vuxne i rummet har ännu inte gett fullt genomslag, men om han klarar att hålla linjen med en verklighetsbaserad, sund egen vision, så kanske förtroendet kan öka, skriver Per Ewert. Foto: Jessica Gow/TT

Förtroende måste förtjänas, partiledare!

Ledare · Publicerad 00:00, 14 okt 2020

Svensk politik har på senare tid kontinuerligt stått ett steg från regeringskris. Men utmaningen gäller inte bara S/MP-koalitionens överlevnad; vi ser i dag en förtroendekris för hela det politiska landskapet. Sverige behöver fler politiker som i ord och gärning steppar upp och tar det ansvar som medborgarna kan förvänta sig.

Väljarna röstar efter ideologisk hemvist, men partiledarens betydelse ska inte underskattas. Förtroende får en politiker via en kombination av politisk visionskraft, en verklighetsbeskrivning som väljarna känner igen sig i, förmåga att infria sina löften, och slutligen personlig karaktär.

Tyvärr klarar i dag alltför få partiledare hela denna fyrklöver, och det skadar i längden demokratin om väljarna börjar uppleva att ingen ledare förtjänar deras röst.

Mångåriga partiledare på väg ut brukar ofta sluta med förtroendeflaggan i topp – så även nu. Jonas Sjöstedt lämnar sin post med det högsta förtroendet av alla. Men trots detta sänks han genom sin oförmåga att stå vid sina ord: När Sjöstedt under söndagens SVT-debatt pressades på sitt löfte att rösta bort regeringen Löfven, backade han. Socialdemokraterna har kallt räknat med att en Vänsterledare aldrig röstar bort en S-statsminister, och när det väl gällde lade Sjöstedt, som förväntat, ner misstroendevapnet. 

Miljöpartiets språkrör har under hela sin regeringstid levt med usla förtroendesiffror – ett resultat av att ha makten men hela tiden bli överkörda av det (S)tatsbärande partiet. Men även statsminister Löfven dras med långt svagare förtroende än sina företrädare. Förklaringen är ett sönderfallande samhällskontrakt. Det duger inte att kommentera varje samhällsproblem som ”oacceptabelt” och utlova nya krafttag, när väljarna samtidigt ser hur riktningen fortsätter åt fel håll.

Partier utanför regeringen har i svåra tider lättare att vinna väljarnas förtroende, men även där har partiledarna haft anmärkningsvärt svårt att klara alla de fyra kriterierna ovan. Annie Lööf har fortfarande inte ätit upp den sko hon hade lovat sätta i sig om hon skulle gå i lag med Stefan Löfven; det sveket sitter fortfarande i hos borgerliga väljare.

Och stackars Nyamko Sabuni tvingades direkt in i Löfvens knä när hon valdes till L-ledare, trots sin uppenbara tvehågsenhet. Hennes brist på tydliga visioner har fäst henne i botten av förtroendeligan, och nu höjs kritiken mot henne även inom det egna partiet. Det är inga goda tecken för Sabuni.

Hur förtroendeingivande är då den egentliga oppositionen till höger? Inte tillräckligt, kan svaret sammanfattas. Sverige­demokraternas budgetförslag, där varje svensk medborgare skulle få 10 000 kronor i handen, till en kostnad på 82 miljarder kronor, var ett exempel på klassisk populism som inte inger det förtroende ett moget oppositionsparti behöver ha.

Ebba Busch, å sin sida, må vara skarp i debatt, men när hon gång på gång brister i karaktär i sina personliga vägval klingar budskapet falskt. Man kan inte ena månaden anklaga regeringen för att ”med berått mod” tillåta en stor smittspridning, och därefter själv kramas och kindpussas på kändispartyn under brinnande pandemi. En trovärdig politiker måste föregå med gott exempel, framför allt om man ska leda ett kristdemokratiskt parti.

Kvarstår gör då Ulf Kristersson. Hans ambition att vara den vuxne i det annars ganska stökiga politiska rummet har ännu inte gett det fulla genomslag partiet hoppats på. Men om han klarar att hålla linjen av skarp kritik, kombinerad med en verklighetsbaserad och sund egen vision, då ska vi inte vara förvånade om Moderatledaren vid nästa val har seglat upp med det högsta förtroendet.

Det duger inte att kommentera varje samhällsproblem som ”oacceptabelt” och utlova nya krafttag, när väljarna samtidigt ser hur riktningen fortsätter åt fel håll.

17-åriga Signe levde utan skärmar under sex månader

Ung. Det tillhör inte vanligheterna att en 17-åring väljer att leva skärmfritt. Men för Signe Strålin... lördag 24/10 13:27

17-åriga Signe levde utan skärmar under sex månader

Ung. Det tillhör inte vanligheterna att en 17-åring väljer att leva skärmfritt. Men för Signe Strålin...

Varför tro på uppståndelsen?

Mot väggen De första kristna hävdade att de mött Jesus uppstånden. Varför ska vi ta det påståendet på allvar?...