Vad gör vi med ”dessa våra minsta”, våra barn? Hur har vi ordnat deras tillvaro, hur har vi organiserat deras utbildning och utveckling till vuxna och välfungerande människor? Skolans problem är välkända men tycks bli värre år från år, trots tillskott av nya resurser. Oförmågan att ta hand om såväl begåvade elever som elever med skolproblem är väl dokumenterad.

En artikel i Expressen 16/12 ger en tankeväckande illustration på vårt misslyckande. Anna Jacquet, själv lärare, beskriver vad som hände när hon och familjen flyttade till Frankrike. Den 11-årige sonen, som lider av dyslexi, kunde dessförinnan knappast skriva, och ett foto av en text strax efter ankomsten till det nya landet visar på en handstil på en femårings nivå.

En månad senare ser hans textade handstil normal ut, ungefär på den nivå som svenska skolbarn håller. Ytterligare femton månader senare skriver han en jämn och vacker skrivstil, något som hans kamrater i Sverige aldrig kommer att lära sig, åtminstone inte i skolan. Ja, han skriver på ett sätt som knappast någon nu levande svensk någonsin lärt sig.

Men detta är inte den enda, och inte heller den främsta, förändringen. Med förmågan att skriva vackert har också andra förmågor utvecklats: ordförståelse, ordförråd, förmåga att se och förstå sammanhang. Och det viktigaste av allt – han har byggt upp ett självförtroende, en stolthet över att ha förvärvat en förmåga som den svenska skolan, i förhoppningsvis vällovlig nit, förvägrat honom.

I Frankrike, och sannolikt också många andra länder, finns den insikt kvar som i Sverige, i något slags radikalt experiment med våra barn, för länge sedan har kastats bort: insikten att det finns en koppling mellan handen och hjärnan, att träning av handen utvecklar tänkandet, liksom att övning, repetition och disciplin (detta föraktade ord) är viktiga förutsättningar för både inlärning och utveckling.

Sverige har, i skolfrågor liksom i många andra frågor, haft en inställning av att all beprövad erfarenhet ska rivas ner och att det är vi svenskar som ska vara föregångare i den utvecklingen.

Artikelförfattaren beskriver hur hon inledningsvis föraktfullt dömde ut den franska pedagogiken, där man inte förstod att barn inte behöver kunna skriva för hand när det finns datorer att skriva på.

Frågan måste ställas: Hur mycket skada har den svenska attityden orsakat när det gäller barns kunskaps- och personliga utveckling, men också när det gäller arbets- och skolmiljö? Finns det ett samband mellan bristande metodisk träning, av till exempel skrivförmågan, och de allvarliga ordningsproblemen i den svenska skolan? Finns det rent av ett samband mellan skrivandets förfall och de många olika diagnoser som i dag sätts på svenska skolbarn?

En snabb attitydförändring är nödvändig. Det krävs inga stora resurser, inga omfattande organisationsförändringar – endast en återgång till en konstruktiv och beprövad undervisning.