Med nya tider kommer nya ord, som det importerade ordet woke. Det har sin bakgrund i afro-amerikansk slang och kommer från ordet awake som betyder att man är vaken. Woke står för uppvaknande, att man blivit medveten. Ungefär som man i väckelsetider talade om någon som väckts, det vill säga någon som vaknat upp från sin slummer i relation till Gud och nu förstår syndens allvar och evangeliets ljuvlighet.

I dag är det ett annat uppvaknande som står i centrum. Det handlar om medvetenhet om förtryck och orättvisor mellan olika grupper, med fokus på ras, kön och sexualitet.

Att vi som människor kan vara förblindade inför verkligheten är viktigt att inse.

Tänk på en klassåterträff eller ett samtal om den tidigare gemenskapen i ungdomsgruppen. När någon berättar om sin upplevelse av att vara osynliggjord och ignorerad kan de andra plötsligt inse något som pågick hela tiden men som man tidigare inte uppfattat. Det sker ett uppvaknande och man ser något som hela tiden varit synligt men som tidigare fallit utanför det egna självupptagna synfältet.

Utifrån den kristna tron är detta en av våra stora mänskliga brister. Vi kan till och med ignorera verklighetens mest avgörande faktum och tänka bort Gud och bortse från våra uppenbara behov av honom. Nya testamentet använder starka ord om den fallna människan och beskriver oss som förblindade och förmörkade. Så vi behöver sannerligen vakna upp ur vår djupa slummer – både i relation till Gud och till våra medmänniskor – och vi behöver ödmjukt inse vår förmåga att bedra oss själva och missta oss om verkligheten.

Uppvaknande behövs! 

Men våra problem slutar inte där; de följer med oss också efter ett uppvaknande. Den som har fått en ny insikt – den som har sett ljuset – frestas att se ner på dem som ännu är förblindade och låter ofta insikten man just förvärvat lägga nya områden i skugga. Man går från en enögdhet till en annan, från en förnekelse till en annan.

Detta är karakteristiskt för den nya woke-kultur som nu trasar sönder så mycket av amerikansk kultur och som vi i hög grad importerar till Sverige. Resultatet är ett polariserat och aggressivt debattklimat, där den som blivit medveten också uppfattar sig själv som högre stående och därför inte behöver nedlåta sig till att ta de förblindade på allvar.

Alla sakliga invändningar kan avvisas genom att de betraktas som illa maskerade sätt att fortsätta förtrycket. Därför bör invändningar ignoreras och tystas, inte bemötas. Människor man inte är överens med ska betraktas som onda och om möjligt sättas i ideologisk karantän.

Prideideologin är i dagarna det mest aktuella exemplet på detta. All kritisk diskussion kan avslutas med en anklagelse om förtryck av minoriteter.

Företeelsen är inte ny. Inom den marxistiska rörelsen fanns samma mentalitet. Vad kritiker än sade kunde det tolkas som den härskande klassens försök att behålla makten. Alla argument vävdes in i en maktanalys, och därmed kunde sakfrågorna föras åt sidan. Men det leder på sikt till att de förtryckta blir de nya förtryckarna. 

Också Freuds teori innehöll liknande drag. Varje invändning kunde göras om till en förtäckt bekräftelse av teorin – som därmed blev oåtkomlig för saklig debatt.

Frågor om rasism, kön och sexualitet är viktiga frågor och vi behöver debattera dem. Men ingen kan göra anspråk på att ha sett allt som finns att se på de områdena. Vi har alla mer att lära av varandra.

Detta kan bara ske om vi faktiskt börjar lyssna på varandra i stället för att förakta och försöka tysta varandra.