Amnesty är en organisation som distanserat sig från sin ursprungliga värdegrund att försvara människovärdet, för att i stället gå allt längre i en helt annan aktivism. Efter organisationens rapport om Ukrainakriget har det opinionsmässiga bakslaget blivit starkt.

Det är inte en dag för tidigt.

Amnesty startades på 1960-talet av tre bekännande kristna som ville ge offentlig röst åt dem som fängslats för sina åsikter. Nu på 2000-talet har organisationen dock profilerat sig allt tydligare för en progressiv agenda – i likhet med andra lobbygrupper med en särskild tonvikt på aborter och hbtq-frågor. 

Denna nyorientering har inte lett till någon hårdare granskning från media, men anklagelser om rasism inom organisationen har däremot fått offentlig spridning. Detta vittnar om en obalans i hur Amnesty profilerar sig på pappret och i verkligheten. Det var också detta som väckte en så ursinnig motreaktion när organisationen i sin rapport om Rysslands invasion i Ukraina lade skuld på det angripna landet.

En positiv sak kan dock faktiskt sägas om denna omtalande rapport: Den har delvis rätt i sak – det är moraliskt tveksamt att placera ut vapen och stridande trupp i områden där civila bor.

Till Ukrainas försvar kan naturligtvis tilläggas att det framstår som ganska självklart att landet vill försvara de städer som Ryssland försöker erövra, och det var också orsaken till att Amnestys rapport framstod som moraliskt tondöv, givet den moraliska dimensionen i kriget som helhet. 

Det är också talande att Amnesty aldrig riktat motsvarande kritik mot Hamas och andra militanta palestinska grupper, som länge haft som medveten strategi att använda civila som mänskliga sköldar. Här visar sig Amnestys snedvridna moraliska standard: Organisationens radikala ideologiska inställning avgör vartåt kritiken ska riktas, där Israel och en västerländsk, kristet influerad kultur nästan konsekvent placeras på den onda sidan. 

Här blir det extra talande att Amnesty undvikit att uttala stöd för Salman Rushdie efter helgens islamistiskt motiverade mordförsök. Att försvara Rushdie som företrädare för yttrandefriheten och rätten att kritisera islam borde ha varit en självklarhet om sådana friheter fortfarande varit ett centralt värde för organisationen.

Men så är tydligen inte fallet. Amnesty har nischat om sig till en ideologiskt radikal aktör, och bör då också betraktas som en sådan. Organisationen är inte längre den företrädare för ädla värden och mänskliga rättigheter som den en gång var, och det är bara att beklaga.