Snart är det dags igen för veckan där alla politiker förväntas samlas i huvudstaden för att delta i opinionsyttringar. Det handlar dock inte om partiernas egna upptakter inför valet om sex veckor, utan om en helt fristående lobbyrörelse som hoppas på – närmast kräver – riksdagspartiernas fulla stöd. Den kommande Prideveckan, som startar på måndag, innehåller dock flera problematiska inslag som varje ansvarstagande politiker borde vara mogen nog att ta avstånd från.

Det finns några positiva drag med årets Stockholm Pride. Dels finns nästan inga offentliga myndigheter längre med som officiella sponsorer. Det är rimligt att dessa inte längre står som anordnare, inte minst på grund av det utrymme som arrangörerna har gett åt seminarier som förespråkar fri prostitution. I år är sådana seminarier borttagna, men tunga medverkande organisationer som RFSU och RFSL vill fortfarande riva upp sexköpslagen, och det finns därför skäl att fråga varför det kommunägda Visit Stockholm ska stödja detta arrangemang?

Samma fråga kan ställas kring varför stora skattepengar ska läggas på ett arrangemang där det så kallade Kinkykvarteret ges en så framskjuten roll som det har under Prideveckan. Innehållet som ligger helt öppet på Stockholm Prides webbplats lämpar sig inte att citera i en ledartext, men även här bör frågan ställas till de politiker som överväger att gå i årets Prideparad: Önskar era väljare verkligen se partiledare stödja arrangemang om hur man bäst ger elstötar, binder och piskar varandra, eller sticker varandra med nålar tills blodet flyter, som många inslag handlar om?

Två teman sticker särskilt ut under årets Pridevecka. Det ena är en vassare udd mot kristendomen än tidigare. Minst ett halvdussin programpunkter har en direkt udd mot kristna kyrkor, med rubriker som kallar kristna kyrkor för en ”giftig cocktail”, eller kritiserar påstådda ”omvändelseförsök i frikyrkliga miljöer”. När man skrapar lite bakom ytan på dessa arrangemang blir det dock tydligt att de fenomen som arrangörerna vill kritisera i realiteten främst tycks förekomma inom islam. Detta nämns dock inte rakt ut; den enda programpunkten som berör islam är istället det positivt laddade seminariet ”Rainbow Muslims”. Besökarna får därmed intrycket att det främst är frikyrkokristna som vill förfölja homosexuella, snarare än islam som faktiskt förkunnar våld och död mot dessa personer. Allt detta ger intrycket av att arrangörerna vill förmedla ett negativt budskap specifikt mot kristendomen.

Det allra mest problematiska i årets Pridevecka är dock även detta år arrangemangets positiva syn på droger. Ett seminarium om Sveriges första ”chemsexmottagning” ser på ytan sakligt ut, men det räcker att klicka på programpunktens länk till RFSL:s sida om ”chemsex” för att en värld av mänsklig tragedi ska öppna sig. Här beskrivs hur droger länge har varit en del av hbtq-världen, och sidan informerar om hur olika droger kan användas i samband med sex i syfte att ”förhöja känslan och kunna vara mer ohämmad än vanligt”. Nästan allt som RFSL:s sida beskriver är olagligt i Sverige, och djupt destruktivt för dem som lockas in i den här världen. Varför skulle samhället ställa sig bakom detta?

Det är fortfarande en gåta hur så många ledande politiker okritiskt går med i Prideparaden trots ett programinnehåll som hyllar företeelser som är såväl olagliga som skadliga för individer och samhället. Om du trots allt finner några ledande politiker som vågar avstå från etablissemangets ryggdunkningar och låter bli att marschera under Prides fanor är det ett tungt skäl att överväga att rösta på den politikern i september.