I morgon onsdag är det den femte dagen i månaden Iyar i den hebreiska kalendern, vilket också är Israels självständighetsdag (som just 1948, då staten utropades, råkade infalla den 14 maj). Men eftersom det judiska dygnet alltid börjar föregående afton inleds det moderna Israels 75-årsfirande redan ikväll.
Detta är på flera sätt ett speciellt land och ett speciellt folk som förtjänar omvärldens uppskattning, och denna ledarsida vill därför vara tidigt ute och sälla sig till gratulanterna.
Det finns flera anledningar till att Världen idag ofta beskriver Israel i vänligare ordalag än många andra medier. Ett skäl är politiskt: Det är rimligt att visa stöd för den enda långsiktigt stabila demokratin i Mellanöstern.
Den inställningen innebär dock inte att vi okritiskt ställer oss bakom alla vägval från Israels regering. När israeliska politiker agerar orätt vill vi kritisera dem så som vi skulle ställa oss till andra länders ledare. Problemet bland många svenska medier och politiker är dock att just den judiska staten granskas med mycket skarpa glasögon, medan de som är fientligt inställda till Israel behandlas avsevärt mildare.
Även svenska avsändare har därför skäl att behandla detta lilla land med en sådan heder som anstår en 75-åring.
Det andra skälet är bibliskt. När Gud kallar Abraham uttalar han det stora löftet att var och en som välsignar Abrahams ättlingar ska bli välsignade. Men inte heller här ger vi något frikort eller löfte att alltid stå bakom Israels folks vägval. Herren själv förkunnar genom Bibeln vilken stark kärlek han har till sitt förbundsfolk. Likafullt finns det ingen som kritiserar folket och kallar dem till omvändelse lika starkt som Gud gör, de gånger då folket går bort från hans vilja.
Genom kyrkohistorien har kristna återkommande förfallit till en ersättningsteologi som avfärdar det judiska folket som historiskt passé, efter korsfästelsen ersatt av den kristna kyrkan. Bilden genom både Gamla och Nya testamentet är dock att Gud står fast vid sina löften inklusive sina förbundslöften gentemot judarna, och då kan kyrkan rimligen inte se tvärtom på saken.
Utifrån dessa två skäl är en principiell välvilja till det judiska folket och den judiska staten en naturlig utgångspunkt för bibeltrogna kristna – samtidigt som man orkar förbli en så god vän att man också vågar kritisera när så behövs.
Det är något historiskt enastående att Israel 1948 åter blev en stat, som trots sin unikt utsatta situation ändå har kunnat försvara sin självständighet och sin demokrati. Vi önskar därför Israel ett hjärtligt mazel tov – lyckönskningar och välsignelse inför den framtid som endast Gud känner!