En allmänt erkänd uppfattning är att det öppna och fria samtalet också är ett uttryck för kärnan i vad vi menar med demokrati. Vi brukar i det sammanhanget peka ut två begrepp särskilt: Yttrandefrihet och religionsfrihet. För att dessa båda begrepp ska få innehåll krävs oftast att den tredje friheten också är i funktion: Tryckfriheten.
Sverige är världsunikt på detta område genom sin i år 250-åriga lagstiftning om just tryckfrihet. Tryckfrihetsförordningen har senare utvecklats till att i Sverige vara en grundlag. Nuvarande lagstifning om tryckfrihet som grundlag antogs av riksdagen 1949. Lagstiftningen skulle med andra ord 2016 uppnått traditionell pensionsålder.
Onekligen har mycket hänt både sedan 1766 och 1949, men pensionering är inte aktuell. Däremot måste vi alla inse att de nya medierna, särskilt med de sociala mediernas explosion under de senaste tio åren ställer andra krav på hur vi ska förhålla oss till de friheter vi länge sett som självklara. Det är inget nytt resonemang, men det har tilltagit med twitter-, instagram- och facebookutvecklingen. Nya ord, som nättroll, har tillkommit och ord som hot och hat har fått påtagligare innehåll. Så vad gör vi nu? Extrema högerkrafter i Europa förenar sig med vänsterideologer i sina rop på svartlistning av ”fel” åsikter och bokbålens återfödelse känns inte avlägsen.
Svaret är inte enkelt. Ingen har det mer än i allmänna termer som hänsyn och ansvar. Politiker, journalister, nyhetsredaktioner, alla är överraskade och famlar i den nya mediedjungeln efter halmstrån eller ljusstrimmor som skulle kunna befria oss från trollen och återföra oss till lagarnas ursprungliga intentioner: Individens okränkbara rätt att få tillkännage sin mening och sin övertygelse. Eller för att slarvigt citera Voltaire, att det är viktigt att försvara individens rättighet att ha åsikter som vi inte ens själva kan/vill dela.
Det finns en annan ideolog, John Stuart Mill (1806–1873), som är mera värd att citera just i vår tid: Även om någon åsikt tvingas till tystnad, kan den så vitt vi vet, vara riktig. Att förneka det är att göra sig själv ofelbar. Citatet är en ideologisk spegel av det nya kommunikationssamhället. Åsikter tystas, förnekas, trollas bort. Åsiktskorridoren håller på att bytas mot ett ”yttrandefrihetens ättestupa”. Åsiktens intellektuella eller faktiska hållbarhet behöver inte ens prövas. Vissa åsikter är per definition felaktiga och ska straffas med rejäl utrensning. Mills tes bygger på att åsikter först av allt är värda att prövas och underställas kritik. Inte att förnekas som overkliga och ej formulerade och därför ska rensas bort ur varje medvetande. Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot formade sina samhällen på den ideologin. Det var i vår tid. Det får inte ske igen.
De här tankarna kommer som varningsbloss, efter en lång rad händelser som gör människor oroliga och innebär att åsiktsmångfalden begränsas. Ett exempel är de starka feministiska vänsterkrafter som bokstavligen vill rensa universiteten från all litteratur som hävdar könsskillnader eller livsnormer baserade på könens olikheter. Några vill dessutom rensa bort all litteratur som inte förnekar kön som mänsklig definition. I den meningen är den ateistiska feminismen och genderläran det största hotet mot den civilisation vi känner. Den är också direkt heretisk och hädisk mot kristen tro. I kristen individteologi finns inga Hen.
På biblioteken ska böcker av Astrid Lindgren rensas ut därför att Pippis pappa var ”negerkung”, och på skolor och i akademiska (!) utbildningar görs ateismen till norm och ges tolkningsföreträde som förhållningssätt till den verklighetsuppfattning vi ska omfatta. I livsstilsfrågor ges homosexualitet en frizon såsom icke samtalsbar. Invändningar mot sexistiska och spekulativa Pridedemonstrationer eller vulgärt provocerande Ecce Homobilder stämplas som homofobi, redan på inandningen. Den som motsätter sig att små barn ska ägna sig åt yoga på lektionstid får löpa gatlopp. Saklig kritik av islam jämställs med islamofobi och främlingsfientlighet. Listan över förbjudna ämnen kan göras lång.
Jag var tonåring på 50-talet. Jag minns min egen stolthet över den frihet jag fick växa upp i och se fram emot som vuxen. Hitler var besegrad. Stalin var död. Tryckfriheten hade blivit grundlag. Jag var stolt därför att jag hade rätt att tycka, att formulera min åsikt. Min första artikel skrev jag som insändare i Expressen 1954, där jag pläderade för att behålla morgonandakten i skolan. Nu ser jag tyck-friheten hotad. Men då hotas även tankefrihet och religionsfrihet. Vi måste återta vår tyck(!)frihet innan det är för sent.