480 politiker och andra kristna ledare – därav även ett antal från Sverige – var i onsdags morse samlade till bönefrukost i Europaparlamentet i Bryssel. Arrangemanget hade i år växt så mycket att de ansvariga behövde hitta den största möjliga lokalen i parlamentet.
Samlingens kombination av allvar och frimodig trosutövning sänder samtidigt en uppmuntrande inspiration om kristendomens naturliga roll i hela tillvaron – även i politiken.
Den nationella bönefrukosten i Washington DC har hållits varje år sedan 1953, och har följts av lokala varianter över stora delar av världen. Årets arrangemang i Bryssel präglades självfallet av kriget i Ukraina. Ett av de starkaste ögonblicken i samband med bönefrukosten var när en ukrainsk och en rysk pastor omfamnade varandra och gav sina vittnesbörd om hur endast Guds kärlek kan försona på djupet där människor sprider misstro, hat och till och med död.
Natos vice generalsekreterare, den rumänske socialdemokraten Mircea Geoană, var en av talarna på frukosten. Han berättade på ett till synes självklart sätt om bönens centrala roll i hans liv och i hanteringen av det krig som just nu pågår i Europa.
Självfallet präglades tonen i hans anförande av samlingens natur – han använder rimligen andra ord på strategimötena i Natohögkvarteret. Men i den internationellt och samfundsmässigt blandade skara personer som talade och ledde i bön fanns ändå en slående stark nivå av innerlighet och överlåtelse till Bibeln, till Jesus och till övertygelsen om bönens kraft.
Om den kristna tron faktiskt är sann – om Gud Fader allsmäktig är himmelens och jordens skapare, om Jesus Kristus är uppstånden från de döda, och hans efterföljare är kallade att gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar – då finns det också skäl att låta den kristna tron vara ett självklart centrum i alla delar av livet och samhället.
Allt detta blir samtidigt en viktig påminnelse till Sverige – detta så extremt sekulariserade land i Europas utkant. Det är ingen slump att någon nationell bönefrukost hittills aldrig har hållits här hos oss. Kanske är det kyrkopolitisk hänsyn, en allmän försiktighet eller andra praktiska hinder som har ställt sig i vägen.
Men mötet med frimodiga kristna i andra länder väcker en påminnelse om hur frimodigt naturlig den kristna trosutövningen kan vara utanför vårt eget land. Guds rike är större än politiska partier och nationsgränser.
Kanske har tiden kommit för att uppbåda kyrklig initiativkraft till att bjuda in politiker och andra till en nationell bönefrukost också i vår huvudstad?