SVT sänder i dagarna en repris av en dokumentärserie om Astrid Lindgren. Den berättar hur en medelålders redaktör gjorde den 17-åriga Astrid gravid. Hon födde sitt barn i hemlighet i Köpenhamn och lämnade honom i ett fosterhem. Först flera år senare kunde hon ta hem pojken till sig.
Det var en upplevelse som för alltid skulle forma hennes syn på barn och även hennes författarskap. I ett brev till en annan mor skrev hon: ”Jag tror knappast ni förstår vilken oerhörd påfrestning det är för ett litet barn att ryckas upp med roten och planteras om igen.”
Det är ofta klokt att lyssna till människors verkliga erfarenheter, hellre än liberala utspel om att vuxna personers fria val alltid ska bejakas. Inte minst i den senaste tidens debatt om surrogatmödraskap är det personliga perspektivet omistligt. Astrid Lindgrens beskrivning av den brutna kontakten med sitt barn är väl värd att lyssna till.
Elizabeth Kane är en annan viktig röst, i egenskap av USA:s första surrogatmamma. Hon sammanfattar proceduren som ”inget annat än överföring av smärta. En kvinna lider för att hon inte kan få barn, vilket löses genom att en annan kvinna tar över lidandet och aldrig får se det barn hon fött”.
En utomstående kan aldrig fullt ut förstå hur det är att vänta och föda ett barn som snart ska hämtas av någon annan. SVT har belyst frågan i flera program på senare år, och det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras av skildringarna av de kvinnor, män och syskon som i varierande grad av ofrivillighet går igenom detta i syfte att trygga sin försörjning.
Just omöjligheten att säkerställa frivilligheten var också anledningen till att en statlig utredning 2016 avvisade alla former av surrogatmödraskap. De hänvisade dels till barnets utsatta situation och dels till omöjligheten att förhindra att även ”frivilliga” uppgörelser övergår i ren kommersiell handel med barn.
Tragiskt nog har samtliga borgerliga partier svikit i denna fråga. C och L har tidigare fallit, och i sommar har även M kampanjat för så kallat ”altruistiskt surrogatskap”. Verkligheten har dock en förmåga att komma ifatt idéerna – särskilt sådana som är naiva i överkant.
Det dröjde inte många dagar innan företrädare för Moderata studentförbundet protesterade – självfallet borde kvinnor som bär andras barn också kunna få betalt. Det sluttande planets princip bevisades här redan på idéstadiet; penningen har en oundviklig roll i sådana här uppgörelser.
Men i frågor om människovärde, livets början och dess slut får ekonomiska avgöranden aldrig sättas i första rummet. Sådana ämnen kan aldrig reduceras till skrivbordsprodukter som blundar för det verkliga livets dilemman, känslor och behov.
Kristdemokraterna har tidigare stått upp för barnets rätt till föräldrar, men det ställningstagandet drunknade sorgligt nog i signalspråket när Ebba Busch Thor i helgen gick i Prideparaden – avslutningen på en vecka som i seminarieform öppet förespråkat surrogatmödraskap.
Den trovärdigaste rösten i frågan i dag är därför Vänsterpartiet, som avfärdar företeelsen som ”nutida kolonialism”. Vänstern ska ha all heder för sitt klarspråk i ärendet.
Par som har svårt att få barn på naturlig väg bör få samhällets hjälp. Men den hjälpen får inte bestå av att kvinnans livmoder görs till marknadsplats. Barnets rätt till sitt ursprung måste alltid gå före vuxnas önskan att få barn.
En bebis är inget själlöst ting som kan skeppas med bananbåt runt världen, den är en späd planta som behöver kärlek och omsorg. Barn är aldrig en rättighet att kräva, de är en nåd och ett ansvar för både föräldrar och samhälle att förvalta på bästa sätt.