Ulf Bjereld (S) har nu presenterat sin utredning om bidrag till trossamfund. Redan veckan innan började debatten varva upp med krav på att staten inte ska stödja organisationer med ”fel” åsikter. De här kraven visar inga tecken på att lägga sig, och kristenheten behöver därför hitta en strategi att hantera dem.

Bjerelds uppdrag var att få fram tydligare krav på vilka kriterier som bör ersätta den dimmiga formuleringen att trossamfunden ska upprätthålla samhällets grundläggande värderingar. Vissa av Bjerelds fem så kallade ”exkluderingsgrunder” tydliggör vilka grupper som ska nekas stöd, medan andra befäster ovissheten.

Punkt 1 om grupper som utövar eller uppmanar till våld, samt punkt 5 om dem som aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket, är välkomna förtydliganden. Skrivningarna är uppenbart riktade mot islamistisk extremism, även om utredaren inte säger det rakt ut. Samtidigt kan man fråga sig om indragna statsbidrag ska vara statens huvudsakliga styrmedel mot dessa grupper. Sådana samhällsomstörtande grupperingar bör rimligen konfronteras på fler plan än från kontoret för bidragsadministration.

Punkt 5 innehåller också ett viktigt förtydligande där det kan vara motiverat för samfund att uppmana till lagbrott, om syftet är att återupprätta demokratiska värden. Det väcker osökt tanken på ledare som Martin Luther King som bröt mot lagen i syfte att avslöja ett orättfärdigt system genom att hänvisa till en högre, evig lag. Förståelsen för sådant etiskt betingat motstånd är välkommet.

I punkt 3 är det svårt att se exakt vad som avses med kriteriet att man inte får inskränka frihet, utnyttja en utsatt belägenhet eller manipulera sjuka. Kanske är det sektliknande förhållanden som avses, men sådana grupper brukar normalt inte söka statliga bidrag, så den punkten måste betraktas som oklar.

Punkt 2 om att skydda barns hälsa och rättigheter är i grunden bra, men öppnar för en situation där staten kan besluta exakt vad som kan anses skada ett barns hälsa eller utveckling. Ulf Bjereld förtydligade på pressträffen att flickor som utestängs från simundervisning nog skulle omfattas av det kriteriet, men han trodde inte att omskärelse av judiska pojkar skulle göra det. Tro är nog bra i kyrkans värld, men i en statlig utredning finns det skäl att vara mer exakt än så.

Den stora knäckfrågan är kriterium nummer 4, som skriver att trossamfund ska vägras bidrag om de ”diskriminerar eller klart överträder principen om alla människors lika värde, till exempel genom missaktning för en grupp personer med anspelning på kön, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”. Här finns öppenhet för nästan alla tolkningar. Redan på pressträffen ställdes frågor om regeringen verkligen kan acceptera en annan hållning kring äktenskap, sexualitet eller kvinnliga präster. Bjereld svarade att detta bör vara tillåtet, men tillade något defensivt tillsammans med kulturministern att detta är ”svårt”.

Oklarheten på den här punkten visar att det finns en inre och yttre press att tvinga in samfund under den svenska sekulärindividualistiska överideologin. Om utredningen blir lag, har kristenheten alla skäl att stå frimodiga i sin hållning. Europakonventionen ger ett starkt stöd att uttrycka sin tro och åsikt, även när den går på tvärs mot en religionsfientlig regering. 2003 var det en viss pingstpastor på Öland som testade det stödet i domstol och fann att det höll. Kanske kommer kristna att behöva pröva den friheten ännu en gång. Ett demokratiskt land ska klara att både avvisa destruktiva rörelser och samtidigt vara öppet för fler moraliska åsikter än en.