Lika regelbundet som årstiderna återkommer media till KD och abortfrågan.
Det gäller DN, Aftonbladet och nu senast en debattartikel i Expressen av Alice Bah Kuhnke, Europaparlamentariker för Miljöpartiet. Rubriken är ”Säg sanningen – hur vill KD förändra aborträtten?”: ”Det är dags för KD att sluta hyckla. Svenska väljare förtjänar att veta sanningen om vad de egentligen tycker om abort och vad de vill göra med denna mänskliga rättighet om de får makt.”
Poängen är att skapa ett intryck av att KD, som under sina första decennier som parti var kritiskt mot svensk abortlagstiftning, egentligen inte har ändrat uppfattning. Vad partiföreträdare och partiprogram sagt i flera decennier är inte vad KD står för.
Lika förutsägbar som Bah Kuhnkes anklagelse är svaret från KD: ” Ba Kuhnke borde läsa på – och be om ursäkt”: ”Hur vill Kristdemokraterna förändra aborträtten … Svaret är väldigt enkelt: Inte alls. Den svenska abortlagstiftningen är både balanserad och ändamålsenlig. Den garanterar rätten till abort, inom vissa medicinsk-etiska gränser som samtliga riksdagspartier står bakom.”
Att det inte finns någon abortkritisk agenda i KD och ingen vilja att ändra svensk abortlagstiftning bevisas inte bara av partiets program och företrädare, utan också av Kristna värdepartiets existens. Det har bildats just eftersom KD gett upp motståndet mot abort.
Det vore välkommet om vi i den kommande valrörelsen slapp kampanjer av det här osakliga slaget. Sverige står inför stora problem som kräver politiska lösningar och kraften borde inte ägnas åt låtsasdiskussioner. Det betyder inte att diskussionen om abort bör tystna, men att frågan är värd ett mer seriöst samtal.
Bah Kuhnkes anklagelse väcker också principiella frågor om hur den parlamentariska demokratin bäst kan fungera.
Stödet i riksdagen för nuvarande abortlagstiftning är massivt: Ett hundra procent av partierna stödjer abortlagstiftningen. Riktigt lika enhetligt är det inte i den svenska befolkningen, även om attityden rör sig åt riksdagens håll. Enligt SOM-institutets rapport Svenska trender har andelen som vill begränsa rätten till fri abort sjunkit från 13 procent 2001 till sju procent 2021.
Vilket inte är särskilt märkligt med tanke på att opinionsbildningen i abortfrågan nästan helt har tystnat från kyrkornas sida.
Men fortfarande finns det alltså sju procent av svenskarna som inte sjunger den fria abortens lov – det är avsevärt fler än de personer som enligt opinionsundersökningarna kommer att rösta på Ba Kuhnkes parti.
Vad är deras alternativ om de vill engagera sig politiskt? Kristna värdepartiet, förstås. Men måste det vara på förhand uteslutet att kunna engagera sig i något av riksdagspartierna enbart därför att man har en egen uppfattning i abortfrågan?
Den nuvarande attityden, som media och politiker genom sina kampanjer fostrar fram, är att en person som inte är tillfreds med nuvarande abortlagstiftning antingen måste hyckla och ljuga om vad man egentligen tycker eller avstå allt engagemang i något av riksdagspartierna. Det är inte hälsosamt för en demokrati att begränsa så många människors möjliga partiengagemang.
Partilojalitet är förstås viktigt och en väljare måste kunna veta hur de politiker som röstas in i riksdagen sedan kommer att lägga sina röster; de röstar ju å våra vägnar. Men vad är problemet med samvete, ryggrad och ett mått av frihet? Varför kan inte en politiker, utan att bli hudflängd, kunna säga: ”Jag kommer att rösta enligt partiets linje, men i den här frågan är min personliga uppfattning en annan.”