Herren har blivit min borg, min Gud är min tillflykts klippa.
Psaltaren 94:22

Världen idag

Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks är båda provokatörer av det som anses heligt – med den skillnaden att Vilks behöver livvaktsskydd medan Ohlson går säker, eftersom hon vet att kristna aldrig skulle mordhota henne, skriver Per Ewert. Foto: Claudio Bresciani/TT & Staffan Löwstedt/SvD/TT

Att välja provokation är fel grepp på helig plats

Ledare · Publicerad 00:00, 19 dec 2019

Kreatören Lars Vilks har med fog kritiserats för att vara mer provokatör än konstnär. Hans grundprincip är i sig angelägen: Alla bör ha möjlighet att kritisera, ja, rent av förlöjliga vilken åskådning som helst – även islam.

Det är däremot sällan lyckat att provocera bara för sakens skull, som när Vilks ritade en bild av Muhammed som hund. I dag har han konstant livvaktsskydd, och trots kostnaden är det en nödvändig signal från en rättsstat att skydda Vilks från dem som svurit att mörda honom.  

Denna parallell är värd att lyfta i debatten om Elisabeth Ohlson Wallins omtalade ”altartavla” i S:t Pauli kyrka i Malmö. Likt Vilks har hon under åberopandet av en högre princip framställt en drastisk och sårande omtolkning av ett centralt inslag i tron. Ända sedan den beryktade utställningen Ecce Homo på 1990-talet har hon valt att sexualisera bibliska motiv, normalt med hbtq-inriktning.

Fullt förutsägbart har människor reagerat med avståndstagande och ibland med vrede, vilket bara har gynnat dramaturgin. 

Processen har följt samma mönster i flera av hennes verk:

Steg ett: Presentera ett nydanande motiv ur kristen kontext, och bjud in media. Ju mer provokativt verk och ju mer sakral plats, desto bättre.

Steg två: Invänta hyllningarna och kritikstormen, från var sina håll.

Steg tre: Låt de högsta ansvariga svettas och hantera den heta potatisen.

Steg fyra: Beroende på utfall i två och tre – återta initativet och kritisera kritikerna som intoleranta och hatiska.

Det är en ofelbar strategi – oavsett om tavlan får hänga kvar eller tas ner döms du i slutänden som moralisk segrare. 

I det här fallet får vi veta att ett annat, lika provocerande verk nu sätts på samma plats, i väntan på ett helt nytt verk som snart ska hängas upp. En inte alltför vågad gissning är att det avslutande steg fem blir: avtäckning av det slutliga verket, vars inriktning inte är alltför svår att ana.

Men i det läget har de ansvariga redan avhänt sig möjligheten att backa bandet.  

Det finns dock en viktig skillnad mellan Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks. Den förra vet att ingen kristen kommer att mörda eller dödshota henne. Jesus förklarade från början att lärjungaskapet kommer att medföra hån och förföljelse; därför är ett kristet gensvar annorlunda än ett muslimskt.

Men den skillnaden gör också att fallen hanteras olika.

Det extremt kraftiga muslimska gensvaret på även ganska små provokationer har gett en självcensur som ibland är sund, men ibland använder onödiga silkesvantar. Den kristna standardreaktionen att backa undan till och med inför en så här stark profanering av kyrkorummet och bibelberättelsen, ger tvärtom upplevelsen att de kristna nog ändå måste ha en moralisk skuld i frågan, och därför bör tryckas till lite extra.

Frågan handlar inte främst om huruvida personer i hbtq-gruppen är älskade av Gud; det är de naturligtvis. Inte heller handlar den om huruvida just detta verk är gnostiskt; det är en möjlig tolkning, men det är inte det allvarligaste teologiska problemet. 

Huvudfrågan är vilka verk som lämpar sig bäst på helig plats. Det rimliga i den här diskussionen hade naturligtvis varit att placera Ohlson Wallin där hon hör hemma: i Vilks-lägret. Där kan vi förklara att hon har all rätt att producera även konst som upplevs som kränkande för människors djupaste övertygelser, men vi har samtidigt all rätt att kritisera hennes agenda.

Och precis som ingen vettig människa skulle ha fått idén att pressa en moské att hänga upp Vilks teckning av Muhammed med hundkropp, så skulle Svenska kyrkan i Malmö redan från början ha gett Elisabeth Ohlson Wallin uppmaningen att sprida sina provokationer på annat håll.

Det finns dock en viktig skillnad mellan Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks. Den förra vet att ingen kristen kommer att mörda eller dödshota henne.

17-åriga Signe levde utan skärmar under sex månader

Fasta. Det tillhör inte vanligheterna att en 17-åring väljer att leva skärmfritt. Men för Signe Strålin...