En grundläggande demokratisk rättighet är att få hålla sin röst hemlig, och den som yppar vad man röstat på ska inte diskrimineras för sitt partival. Sverige fördömer gärna andra länder som man anser hotar de demokratiska spelreglerna, men vi riktar ogärna sökarljuset mot oss själva. Detta gäller inte minst det stora regeringspartiet.
Socialdemokraterna och deras sidoorganisationer har länge haft en nolltolerans för aktivt medlemskap i Sverigedemokraterna, och LO har förklarat att man inte kan vara förtroendevald i både LO och SD. Detta må vara en sträng, men ändå någorlunda begriplig syn på aktivism inom fack och parti. Men nu har frågan tagit en allvarligare vändning.
Expressen gjorde i helgen ett reportage om SD:s tillväxt och intervjuade bland andra Stefan Cronlund i Ockelbo, som berättade att han numera röstar på Sverigedemokraterna. Dagen efter sparkades Cronlund från sin deltidstjänst på ortens ungdomsgård, driven av ABF. Han menade att han inte pratat politik på jobbet och att arbetsgivaren sagt att ungdomsgården var opolitisk, men bara det faktum att han offentligt sympatiserat med fel parti räckte för att avsluta hans tjänst som fritidsledare.
Oavsett vilket parti vi sympatiserar med är detta ett demokratiskt problem. Arbetsgivare kontrollerar normalt belastningsregistret så att nyanställda inte är brottsliga eller på annat sätt direkt farliga för verksamheten. Men åsiktsfriheten medför också ett hinder mot att anställa eller avskeda någon utifrån vilket parti denne röstar på.
ABF må vara starkt rotade i arbetarrörelsen. Men rörelsen är inte längre vad den var; LO-medlemmarna är numera jämnt fördelade mellan S och SD. Felet här ligger inte bara i det demokratiskt orimliga att sparka någon utifrån politisk åsikt. Problemet angår oss alla: om en grupp utesluts kan snart nästa stå på tur.
Det är tänkvärt att Arbetarbladet är den första träff som kommer upp vid en googling på prästen Martin Niemöllers välkända dikt som börjar: ”Först kom de för att hämta judarna, men jag höjde inte min röst, för jag var inte jude.” Jaget i dikten fortsätter tiga medan nazisterna hämtar fackföreningsfolk och socialdemokrater, ända tills de kommer och hämtar även honom – men då fanns det ingen kvar som kunde tala för honom.
Budskapet är starkt, men slår i det här fallet tillbaka på arbetarrörelsen själv. Oönskade åsikter bemöts i en öppen demokrati med bättre argument, inte med att avskeda den som tycker annorlunda. För om vi tiger när andra stöts ut kan vi själva vara måltavlan nästa gång.