I fredags kom så beslutet från USA:s Högsta domstol gällande aborträtten. Det gamla beslutet från 1973, som innebar att abort ansågs vara en rättighet som skyddades av konstitutionen, upphävdes.

Beslutet var väntat, både utifrån den nya sammansättningen av domare och utifrån läckta dokument. För den amerikanska prolife-rörelsen är det en enorm framgång. Efter decennier av arbete kan de konstatera: Konstitutionen innebär inte att abort är en rättighet.

Reaktionerna i Sverige illustrerar den intellektuella fattigdom som dominerar debatten om abort. Från höger till vänster – Ulf Kristersson, Annie Lööf, Nooshi Dadgostar – talades det bestört om ”rätten för varje kvinna att själv bestämma över sin kropp”. Men det är inte vad frågan handlar om. Ingen ifrågasätter kvinnans rätt till sin kropp; frågan handlar om barnets rätt till sin.

Män och kvinnor har rätt över sina egna kroppar, men inte över andras. Därför har vi förbjudit rökning inomhus i offentliga lokaler. Inte på grund av vad rökning gör med rökarens kropp, utan för att det skadar andras kroppar. Om abortfrågan gällde kvinnans rätt till sin kropp, hur kan då våra politiker samtidigt vara överens om att den rätten ska upphöra efter vecka 22?

I DN oroade man sig över vad illegala aborter kommer att innebära, vilket är en viktig fråga. ”Det kommer att kosta liv”, skriver tidningen, men utan att nämna att sedan 1973 har aborter i USA kostat över 60 miljoner oföddas liv.

Christopher Hitchens, som var ateist och kritiker av kristen tro, förvånade många när han argumenterade emot abort. Han menade att om den ofödde i livmodern är en kandidat till nästa generation av människor så är det vårt ansvar. Det är ett viktigt argument: Om vi inte bryr oss om nästa generation människor, som redan har blivit till, hur kan vi då i klimatfrågan hänvisa till vårt ansvar för människor i kommande generationer – som ännu inte ens existerar?

Svenska medier har alarmistiskt påstått att beslutet innebär att aborträtten nu har upphävts i USA. Det är inte sant. Domstolens beslut innebär att abort inte längre är skyddat av konstitutionen och att frågan därmed förs över till de olika delstaterna. Och där ser det väldigt olika ut. En del stater har mycket strikta abortlagar, andra har lagar som liknar den svenska lagen och åter andra har mer liberala lagar, som tillåter abort mycket sent i graviditeten.

Den amerikanska prolife-rörelsen har under många år arbetat, inte bara med de juridiska frågorna om lagstiftning, utan också med krisgraviditetscentra som erbjuder konkret hjälp vid oönskade graviditeter och med frågor om adoption. Men här finns det mycket mer att göra. Den som är för de oföddas rätt till liv behöver också engagera sig för livet efter barnets födelse.

Det handlar om att skapa förutsättningar för ett människovänligt samhälle, där en graviditet inte är en ekonomisk eller social katastrof och där mammor och pappor med större självklarhet vill ta emot sina barn.

I bakgrunden finns också frågan om den sexuella revolutionen. Statsvetaren Francis Fukuyama har visat att det är en lögn ”att den sexuella revolutionen var könsneutral och gynnade kvinnor och män lika, och att den på något sätt hade släktskap med den feministiska revolutionen”. Den har i stället gjort kvinnor till förlorare på flera områden.

Fri sex har lett till krav på fri abort, som en möjlig genväg undan ansvaret för konsekvenserna av sex. Här krävs en ny diskussion om vad ansvaret för sin sexualitet innebär, en diskussion som i hög grad också berör män.