Nu i juni är det exakt 70 år sedan George Orwells framtidsvision 1984 kom ut. Han hade tidigare skrivit Djurens gård (även utgiven under namnet Djurfarmen), som i allegorins form kritiserade det stalinistiska Sovjet. I 1984 målade han upp en större bild av en framtida totalitär stat, där härskaren Storebror kontrollerar varje tanke och rörelse, och styr folket med lögnen som vapen.
Många fallna och levande diktaturer påminner om Orwells uppdiktade stat. Men än mer skrämmande är att flera av dragen återfinns även i våra västerländska demokratier.
Att finna gemensamma drag med världens totalitära system är inte svårt. Hos Orwell kontrollerar Partiet medborgarna via telescreens, som sänder ständig propaganda och samtidigt övervakar människorna. Detta känns lätt igen i det slutna Nordkorea, i det något öppnare men alltmer övervakande Kina, men också i väst, där Google och Facebook vet mer om oss än vi vet själva, och där microchip ibland planteras in i medborgarna.
Men utöver den yttre övervakningen syns de verkligt fascinerande parallellerna i kontrollen av tanken. Sanningsanspråk och kritiskt tänkande är i Storebrors rike fiender som måste bekämpas. Här har vi i vår tid fått möta uttrycket ”alternativa fakta”, som förskönande omskrivning av rena osanningar.
Men vi ser också det tryck som utövas mot dem som yttrar åsikter eller sakupplysningar som faller utanför det smala utrymme som kallas åsiktskorridoren.
Den här kluvna inställningen till sanning löstes hos Storebror med det användbara uttrycket ”dubbeltänk”, som gör det möjligt att hantera två motsatta påståenden som sanna samtidigt. Vår tid har gott om universitet, och dessvärre även kyrkor, som resonerar på detta postmoderna sätt.
Men där sanningen är relativ, ökar också möjligheten att dupera och föra in folket under ett totalitärt system.
En central skillnad mellan Orwells dystopi och det moderna väst är självfallet att den förra är en diktatur, medan vi lever i demokratier. Kontrollfunktionen hos oss ligger därför sällan hos det makthavande Partiet, utan snarare i hela kulturen – i skola, massmedierna och andra arenor där gällande filosofi förmedlas.
Båda systemen har också ett behov av verkliga eller imaginära fiender. Det kan vara storföretagen, konservativa mörkerkrafter, vita män eller annat, beroende på vem du frågar. Men det är alltid lättare att ena människor kring en motståndare än kring en egen idé om samhället.
Det visste Storebror, och det vet nutida opinionsbildare.
I 1984 kallar regimen återkommande till möten med ”tvåminutershat”, där man visserligen inte är formellt nödgad att delta, men det är i praktiken omöjligt att avstå från att dras med i den kollektiva avskyn mot dem som vill hota Storebrors trygga tillvaro.
Och visst känns detta igen i de grovt nedsättande eller rent våldsamma aktioner som ursäktas, då de angriper tänkta fiender mot individens oberoende. Det märkliga i både Storebrors rike och Svea rike är dock att dessa utfall framställs som berömvärda medel för att hålla samman den påbjudna åsiktskorridoren.
Ett viktigt kontrollmedel är det kanske mest kända begreppet från 1984: nyspråket – ett sätt att ge ord ett helt annat innehåll, och på så vis få med befolkningen på tåget.
Då: Krig är fred. Frihet är slaveri.
Nu: Fakta är åsikter. Tvångskvotering är frihet. Åsiktsmonopol är tolerans.
Orwells roman slutar tragiskt. Till slut förmår huvudpersonen inte stå emot, och faller dit Partiet vill.
Författarens outtalade råd kan läsas: Sanning är alltid sanning, även om ingen uttalar den. Stå emot pressen att följa Storebror, oavsett om han kommer med piska eller morot. Ge i stället ditt hjärta till det sanna, det goda och det sköna. När lögnen fallit, är det dessa som består.