Perspektivet är allomfattande; det gäller orättvisor i relation till individer och grupper likaväl som i relationer mellan nationer och kulturer. I fokus för mycket av kritiken står den rika västvärlden.
Ur kristet perspektiv måste frågan om social rättvisa välkomnas. Bibeln är det dokument i världshistorien som innehåller de starkaste orden om rätt och rättfärdighet och genom dess texter viner svidande domar över korruption och kärlekslöshet.
Gud säger genom profeten Sakarja: ”Döm rätta domar och visa varandra godhet och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige, och tänk inte ut ont mot varandra i era hjärtan” (7: 9–10).
Hos profeten Jesaja står det: ”Tvätta er, gör er rena! Ta bort era onda gärningar ur min åsyn. Sluta att göra det som är ont, lär er att göra det som är gott! Sök det rätta, tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak” (1:16–17).
Och på ett annat ställe: ”Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med den hungrige, ge de fattiga och hemlösa en boning, klä den nakne när du ser honom och dra dig inte undan för den som är ditt kött och blod” (58:6–7).
I Nya testamentet skriver Jakob: ”Nu ropar den lön ni undanhållit arbetarna som skördat era åkrar, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron” (5:4).
I Bibeln är detta inte isolerade etiska principer. Det handlar om att kärlek och rättvisa är förankrade i Gud, som själv är djupt engagerad: ”Jag vet att Herren ska ta sig an den förtrycktes sak och skipa rätt åt den fattige” (Psalm 140:13).
I kristen mission har diakoni, med sjukhus, skolor, mat till de fattiga, hjälp åt missbrukare och kamp mot korrupta makthavare, varit en självklarhet. I kampen mot slaveri står kristna namn i främsta ledet, som William Wilberforce. Det gäller också kampen mot rasism och för medborgerliga rättigheter, med Martin Luther King som det mest kända exemplet.
Med denna starka förankring i Bibeln borde väl kristna självklart bejaka alla röster som talar om social rättvisa? Men också röster med goda intentioner måste analyseras och prövas. Särskilt på två områden finns det anledning till diskussion.
Det första området gäller relationen mellan evangeliet och social rättvisa. De hänger självklart nära samman. När relationen till Gud helas måste det få konsekvenser för relationen till andra människor. När Gud kallar en människa till sig sker det samtidigt en kallelse till tjänst för medmänniskan.
Samtidigt måste evangeliet och social rättvisa också kunna skiljas åt. Att ge den som törstar ett glas vatten är inte detsamma som att ge en skuldtyngd människa budskapet om förlåtelse i Jesu namn.
Som Lausannedeklarationen uttrycker det:
”Fastän försoning mellan människor inte är detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både evangelisation och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt. Båda är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus. Budskapet om frälsning innesluter också ett budskap om dom över varje slag av alienation, förtryck och diskriminering. Vi bör således inte vara rädda för att fördöma det som är ont och orättvist, varhelst detta existerar. När människor tar emot Kristus blir de födda på nytt in i hans rike, och måste då söka att inte bara i sina egna liv uttrycka dess rättfärdighet utan också utbreda den mitt i en orättfärdig värld.”
Det andra området gäller relationen mellan social rättvisa och politiska teorier. Nobelpristagaren i ekonomi Friedrich von Hayek påpekade ofta att termen social rättvisa är vag och därför kan fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Uttrycket har enligt Hayek blivit en källa till ”slarvigt tänkande och till och med intellektuell oärlighet”.
Hos aktivister för social rättvisa finns det ofta i bakgrunden en marxistiskt inspirerad grundsyn. Det innebär en ensidig betoning av sociala strukturer, kollektivt ansvar och fördelning av resurser genom statligt tvång. En kristen helhetssyn innebär en bredare och djupare analys, som också inkluderar individuellt ansvar, frivillighet, en betoning av äganderätt, av entreprenörskap och av skapandet av nya resurser.