Den politiska demokratin är ett modernt fenomen. Men rötterna sträcker sig tillbaka till antiken.

Ordet ”demokrati” kommer från grekiskans démos, som betyder folk, och krátos, som betyder styre eller herravälde. Därför används ofta ”folkstyre” eller ”folkvälde” som synonymer för ”demokrati”.

Bakgrunden till demokrati som begrepp i det antika Grekland hade flera orsaker. Det antika Grekland var delat i en mängd självständiga stadsstater, vilka styrdes på olika sätt men som ibland hade en allmän folkförsamling som sin yttersta politiska auktoritet.

I Aten utvecklades under 500-talet f Kr en form av styrelse som gav medborgare – endast män födda i Aten – en betydligt mer omfattande rätt att delta i styret. Detta nådde sin höjdpunkt från 500-talets slut och några sekler framåt.

Medborgarna delades upp i tio distrikt (så kallade ”fylen”) och dessutom inrättades ett råd med 50 representanter från varje fyle. Utöver detta fanns en folkförsamling dit alla medborgare hade tillträde. Kvinnor, slavar samt män födda utanför Aten hade inga rättigheter att delta.

En välkänd sida av den atenska demokratin var att ämbetsmännen utsågs med lottens hjälp; vem som helst kunde bli ämbetsman. För att undvika inkompetens valdes tio ämbetsmän inom varje område. Det fanns ingen konstitution eller grundlag som begränsade den atenska demokratins beslutanderätt.

Den atenska demokratin kritiserades av grekiska filosofer som Platon och Aristoteles, eftersom den filosofiske förgrundsfiguren Sokrates (d 399) dömdes till döden. Den atenska demokratin fick därför ett långvarigt dåligt rykte.

Romarriket hade en republikansk styrelseform från cirka 500 f Kr till dess att kejsardömet inrättades några decennier före Kristi födelse. Den romerska republiken hade inslag av direkta val av alla vuxna manliga romerska medborgare.

Det fanns också en komplicerad maktdelning mellan olika beslutande församlingar och exekutiva ämbeten.

När Rom så småningom blev ett världsrike ersattes republiken av ett kejsardöme.

På 1700-talet återupplivades intresset för den atenska demokratin tillsammans med ett intresse för den romerska republiken. Både den atenska demokratin och den romerska republiken utgjorde således förebilder och inspirationskällor för det moderna demokratitänkandet.

Men det var naturligtvis inte bara diskussioner rörande den tekniska utformningen av styrelsen som bidrog till att demokratin i modern tid uppstod. För att den typen av frågor ska bli relevanta måste det naturligtvis först finns någon form av teologisk eller filosofisk motivering till varför ett demokratiskt styre överhuvudtaget kunde tänkas vara godtagbart.

Här kommer vi in på frågor som rör både människosyn och samhällsgemenskap.

Bibeln beskriver inte någon universell tillämpbar styrelseform för mänskliga samhällen, men den innehåller människosyn, individ- och socialetik och berättelser om hur Gud har gripit in i mänskliga samhällen under historiens gång och vad som är historiens början och slut.

Bibelns undervisning och berättelser har utgjort en referensram för tänkande och samtal om politik och samhälle i två årtusenden. Eftersom demokratin uppstått i den kristna delen av världen är det relevant att fråga vilka delar av Bibelns budskap som har spelat roll för denna utveckling.

Vi återkommer till det i andra artiklar, men två bibeltexter som utan tvekan funnits med i denna referensram är Domarboken och Galaterbrevet.

I Domarboken i Gamla testamentet möter vi det tidiga israelitiska samhället, vilket var ett samhälle med både teokratiska och demokratiska inslag. Israel stod i förbund med Gud och det fanns en ömsesidighet i förbundsrelationen.

Den politiska och rättsvårdande myndigheten upprätthölls av domare, vilka ofta hade profetisk gåva och utsågs av Gud själv men även erkändes av folket. Både män och kvinnor kunde inneha det politiska ledarskapet.

När israeliterna senare vill övergå till ett kungadöme varnas de av Herren Gud för att ta detta steg. Israel som en nation i förbund med Gud liksom kombinationen av teokrati och demokrati blev en inspirationskälla för konstitutionellt tänkande i det tidigmoderna Europa.

Galaterbrevets beskrivning av den kristna församlingen som en gemenskap präglad av en grundläggande universell jämlikhet har utgjort ett ideal som påverkat både kyrka och samhälle:

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet” (Gal 3:26–29).

Jämlikhetstanken fanns först i den kristna församlingen, inte mindre än 1 600 år innan den blev ett politiskt ideal. Hur det blev fallet återkommer vi till i kommande artiklar.