Den svenska debatten om Sveriges skuld i slaveriets historia präglas av ett ensidigt fokus på den translatantiska slavhandeln. En slavhandel som i ett historiskt perspektiv endast omfattar en bråkdel i tid räknat av slaveriets mer breda historiebeskrivning.
Volymmässigt omfattade en annan slavhandel ett minst lika stort antal slavar, men som transporterades i en annan riktning – österut.
Under den atlantiska slavhandelns period, från cirka 1526 till 1867, sattes cirka 12,5 miljoner tillfångatagna män, kvinnor och barn på fartyg i Afrika, och 10,7 miljoner anlände till Amerika. Den atlantiska slavhandeln var sannolikt den mest kostsamma i mänskligt liv av alla långväga globala migrationer.
Det finns inte finns några som helst godtagbara skäl att förminska brutaliteten och den inhumanism som präglade den transatlantiska slavhandeln. Men det behöver också påpekas att den handel med människor som gick i öst-västlig riktning var minst lika brutal. Och omänsklig. Samt inte minst, över tid minst lika omfattande som den transatlantiska.
Det som skiljer dessa åt är att den transatlantiska slavhandelns omfattning möjliggjordes av att skeppsbyggnadskonsten kom att utvecklas under slutet av 1400-talet samt att kolonialiseringen av Amerika skapade ett stort köptryck av slavar. Ett köptryck som skapades av den plantageekonomi som byggdes upp.
Slavhandeln i Indiska oceanen, ibland känd som östafrikansk slavhandel eller arabisk slavhandel, var slavhandel i flera riktningar och har förändrats över tiden.
Afrikaner skickades som slavar till Mellanöstern, till Indiska oceanens öar (inklusive Madagaskar), till den indiska subkontinenten, Kina och i förlängningen Amerika.
Det som skiljer denna slavhandel från den transatlantiska är att den dels pågått in i våra århundaden men även att det finns få spår kvar av ättlingarna till slavarna.
Till skillnad från den transatlantiska, där slavarna hölls samman som grupp och därmed över tid inte fick sitt blod utspätt med andra etniska grupper, så separerades kvinnliga slavar från männen i den östliga riktningen. Där männen inte sällan antingen kastrerades eller tvingades delta i olika krig som soldater.
Slavhandeln i den Indiska oceanen går tillbaka till 2 500 f.Kr. Forntida babylonier, egyptier, greker, indianer och perser handlade alla med slavar i liten skala över Indiska oceanen. Men det finns dokumentation kvar i antika skrifter som bevarats om hur denna slavhandel tedde sig.
Det berättas att det under första århundradet pågick en slavhandel i regionen som särskilt fokuserade på ”vackra flickor för konkubinat.” Där den transatlantiska slavhandeln hade tre män för varje två kvinnor var den östliga slavhandeln dominerad av kvinnliga slavar.
Enligt dessa nedteckningar exporterades slavar från Oman och Kanê till Indiens västkust. En handel med afrikanska varor som kompletterades med andra lätt transporterbara varor i form av elfenben och sköldpaddsskal.
Slavhandlarna kom företrädesvis dels från den arabiska halvön men råvarorna, eller de som fångade in slavarna, kom företrädesvis från Somalia, Sudan, Tanzania samt olika stammar i Centralafrika.
Spåren av de olika stammar som infångades som slavar finns i dag tydligt på Zanzibar där många fastnade efter att slaveriet upphörde på 1800-talet. Där blandades mer ljushyade med personer med uppenbart centralafrikanskt ursprung.
Den tydligaste restkolonin av denna slavhandel återfinns i dag i Jerusalem. En liten diaspora av den grupp som kallas för afropalestinier.
Flera av dessa är ättlingar till slavar som frigavs i slutet av det Ottomanska imperiet. Så sent som 1907 handlade detta imperium med kvinnliga slavar. De har hållt samman och inte blandat sig med den övriga palestinska befolkningen i någon vidare mening.
Men vad var det som fick slut på slavhandeln? Det var främst brittiska kristna missionärer som drev fram en opinion för ett förbud. Och mer om det i nästa del om den östliga slavhandelns historia.
Fotnot: Se Hotspots program med Johan Westerholm om slaveriet som politiskt slagträ på varldenidagplay.se