Universiteten är spjutspetsen för förändringen av samhället

Bär den uppdaterade form av marxism som växte fram inom Frankfurtskolan ansvaret för nutidens identitetspolitik och wokeism? En sådan fråga kan naturligtvis enkelt avfärdas genom att peka på inte bara betydande inbördes olikheter mellan Frankfurtskolans filosofer utan också på den aversion med vilken till exempel Theodor Adorno och Max Horkheimer såg på 68-rörelsen – för att nu inte tala om Jürgen Habermas kritik av den med studentupproren nära lierade franska poststrukturalismen.

Det finns således skäl att inte rikta alltför grava anklagelser mot Frankfurtskolan. I alla fall inte för den som uppfattar 1960-talets studentrörelser som startskottet för den systematiska förstörelse av den västerländska kulturtraditionen, som woke-rörelsen (med dess filosofiskt ideologiska underbyggnad i form av identitetspolitik, intersektionalitet, postkoloniala teorier och den massiva expansionen av så kallade kritiska studier av än det ena, än det andra) i nutiden fullföljer eller till och med fullbordar.

Att Adorno närt en orm vid sin barm förstod han redan innan han i april 1969 med portföljen framför ansiktet stormade ut från den föreläsningslokal där tre studentskor sprungit fram och blottat sina bröst för att markera missnöje med att han ringt polisen tidigare under studentprotesterna.