Så blev svenskarna det mest ensamma folket i världen

Redan 1991 hade Sverige den överlägset största andelen enpersons­hushåll i Europa, med 39,9 procent. Ensamheten synliggörs bland annat genom att alltfler avlidna helt saknar anhöriga vid begravningen; antalet gäster vid minnesstunden har halverats på 30 år.

I oktober förra året hittades en man i 80-årsåldern som hade legat död i sin lägenhet på Södermalm i över tre år, med en lampa tänd och radion på.

I början av det här året startade Rebecca Krus en Facebook-grupp för musiker som ställer upp gratis på begravningar för dem som inte har någon som kommer på deras begravning. ”Ingen förtjänar att begravas ensam”, löd uppropet, som närmare tvåtusen musiker och sångare därefter har anslutit sig till.

Ändå är ensamhet vanligast bland unga svenskar. Hela 78 procent i åldern 18–34 år uppgav att de kände sig ensamma, visade en undersökning från analysföretaget WSP i september förra året.

59 procent uppgav att de kände sig ensamma ofta eller ibland. Av dessa svarade 29 procent att de upplevde det som ett problem.

År 2015 kom filmen Swedish theory of love, där dokumentärfilmaren Erik Gandini skildrar Sveriges besatthet av autonomi. I filmen beskriver socialhistorikern Lars Trägårdh Sverige som ett av de mest sekulära och individualistiska samhällena i världen.

Redan 2006 väckte Trägårdh uppmärksamhet via sin bok Är svensken människa?, som beskriver den svenska statsindividualismen: Svensken ska vara fri och oberoende, och civilsamhället och närheten från nära och kära ska ersättas av stödet från en stark och kylig stat. Det emotionella stödet och mänskliga relationer blev barnet som kastades ut med badvattnet.

Begreppen ”statsindividualism” och ”en svensk teori om kärlek” formulerade Trägårdh redan på 1990-talet. I den populärvetenskapliga tidskriften Forskning och framsteg slog han i december 2009 fast att socialism i Sverige kom att handla om ingrepp i ”en familje- och socialpolitik som än i dag framstår som revolutionär i många andra länder …”

– I denna mening är vi alla socialister, konstaterade Trägårdh.

Samhällsutvecklingen bakom den svenska ensamheten beskrivs ofta som det svenska folkets personliga val.

I själva verket handlar det om en social ingenjörskonst i form av en intensiv statlig propaganda och styrande ekonomiska incitament via skatte- och bidragssystemen.

Den brittiske historikern Roland Huntford, journalist på The Observer, beskrev redan 1971 hur Sveriges utveckling hade möjliggjorts genom en statlig påverkan på privata områden som tidigare inte nåtts av den politiska kontrollen.

På det socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress i september 1972 antogs programmet ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik”. Programmets mål var att alla ska ges möjlighet att ”självständigt utvecklas”, ”vara ekonomiskt oberoende av anhöriga” medan samhället ska ”stå neutralt i förhållande till människors val av samlevnadsform”.

Dessutom skulle barnens sociala, intellektuella och kulturella utveckling ”vara oberoende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden”, och både kvinnor och män skulle kunna förena förvärvsarbete med vård av barn genom ”bra kommunal barnomsorg för alla barn”.

År 1971 avskaffades sambeskattningen av makar. Det första steget mot en allmän förskola togs 1973, och i dag är förskola obligatoriskt för alla sexåringar, och mer än 85 procent barn i åldern 1–5 år går i förskola.

Sambolagen från 1987 innebar att långsiktiga parrelationer nedprioriterades till förmån för tillfälliga. Sedan 1993 föds majoriteten svenska barn utanför äktenskapet.

Barnen lösgjordes ytterligare från föräldrarna i januari 1995 via den svenska partnerskapslagen och via lagen om samkönade adoptioner 2003, en lag som antogs trots stora protester från organisationer med barnperspektiv: Bris, Rädda Barnen, Barnombudsmannen och Adoptionscentrum.

I juli 2005 fick lesbiska kvinnor rätt till assisterad befruktning vid svenska sjukhus, och i maj 2009 infördes en könsneutral äktenskapslag med samkönade äktenskap.

Barnens separation från sin biologiska mamma och pappa var därmed fullbordad – trots att en en Sifo-undersökning från april 2008 visade att hela 87 procent av det svenska folket menar att ”barn så långt som möjligt har rätt att växa upp med sina biologiska föräldrar”.