Ny bok går i närkamp med postmodernismens idéer

Efter att under lång tid mer eller mindre ostört ha fått sätta agendan har företrädare för den postmodernistiska världsbilden, och den identitetspolitiska aktivismen, fått erfara upplevelsen av moteld.

Till och med i lilla Sverige har en litteraturgenre börjat växa fram. Här ryms bland annat Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige (Timbro) och Douglas Murrays Kollektiv galenskap: Genus, etnicitet och identitet (Karneval). Lundberg och Murray kan båda karakteriseras som konservativa intellektuella.

Internationellt är emellertid den ideologiska spännvidden stor mellan olika avsändare till den mot postmodernismen kritiska litteraturen. Här ryms klassiska liberaler, pragmatiska vänsterintellektuella och rent av feminister. En i Sverige alldeles för lite uppmärksammad bok är Helen Pluckroses och James Lindsays Cyncial Theories.

Helen Pluckrose definierar sig själv som liberal skriftställare. Innan hon gick i exil från den akademiska världen hörde hon hemma inom den humanistiska fakulteten. Hon intresserade sig särskilt för kvinnliga författarskap under medeltiden. Inte precis någon ärkereaktionär med andra ord.

Pluckrose medförfattare, John Lindsay, är matematiker. Innanför bokens pärmar finns med andra ord såväl den mjuka som den hårda vetenskapen representerad.

Pluckrose och Lindsay brottas i tio kapitel med en världsbild som har karakteriserats som ”fanatisk”, och som har sagts utgöra ett allvarligt hot mot den akademiska friheten. Steg för steg behandlas postkolonialism, queer-teorier, kritiska rasteorier, tredje vågens feminism, fethetsstudier och andra med postmodernismen förknippade skolbildningar.

Rötterna till hela denna utveckling står att finna i en allt annat än lättillgänglig fransk filosofisk kontext. Under sent 1960-tal ifrågasatte en krets av intellektuella de så kallade stora berättelserna: religionens, vetenskapens men också marxismens. Sanningar med versala S förklarades äga mytologisk status.

En subjektivistisk och relativistisk idékrets inledde, från de franska universitetskvarteren, ett segertåg som dess upphovsmän knappast hade kunnat föreställa sig.

Till förtjänsterna hos Pluckrose och Lindsay hör att de följer postmodernismen på dess väg ur de akademiska salongerna till plakatpolitikens arenor. Samma censurmentalitet som drabbat den akademiska världen, härskar nu i stora delar av vårt samhälle.

Nästa gång du hör en svensk journalist klandra ordningsmakten för bruket av begreppet ”klan”, en idrottsförening be om ursäkt för en etniskt laddad symbol på klubbens matchtröjor eller företrädare för Sveriges kristna råd ifrågasätta yttrandefriheten med hänvisning till att muslimer inte får kränkas, är det denna tankevärld, omsatt i politisk aktivism, som du precis har konfronteras med.

Pluckroses och Lindsays bok tillhandahåller en katalog över hur den akademiska aktivismen har satt den västerländska vetenskapliga kulturens bärande principer ur spel. Till exempel har begreppet ”rättvisa inom forskning” resulterat i att delar av den akademiska gemenskapen undviker att citera texter skrivna av vita, manliga och heterosexuella män.

Forskning som åberopar objektiva kriterier, som evidens och koherent argumentation, sägs stundom ge uttryck för en förtryckande kulturell konstruktion.

Kännetecknande för postmodernismen är att verkligheten – alltifrån vetenskapliga artiklar till varumärken – hela tiden förstås som ett maktspel mellan priviligierade och förtryckta. Den huvudsakliga kanal med vilken de överordnade utövar makt över de underordnade är enligt denna världsbild språket.

Därför har vår offentlighet med förkärlek hellre diskuterat uttrycket ”no-go zoner” än gängkriminaliteten som grasserar i dessa geografiska enheter (eufemistiskt omtalade som ”särskilt utsatta områden”).

Cynical Theories framstår som obligatorisk läsning för var och en som vill förstå vår samtids offentliga kultur; utan kunskaper om denna kulturs teoretiska bakgrund riskerar den att framstå som ren gallimatias.