Motstridig nationell självbild i ny bok om ett saknat Sverige

Nyligen har en studie publicerats som lyfter upp minnet av Sverige till det kollektiva planet: Saknad: På spaning efter landet inom oss av statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme (2022).

Författarna menar att det nu inför den stora befolkningsförändringen tycks ha växt fram en känsla av längtansfullt tillbakablickande till ett svunnet Sverige. De vrider och vänder på vad som kan ligga bakom saknaden. Två utgångspunkter finns för framställningen: dels att synen på invandring handlar om perspektiv (man kan både ha medkänsla med de flyende ”och samtidigt känna att Sverige har förändrats alltför mycket på alltför kort tid”), dels att människans tidsdjup är långt (det förflutna är viktigt).

Sjuttonhundratalet är ett viktigt sekel när det gäller stora omvälvningar i politiskt tänkande. Två kända – men väldigt olika – frontfigurer ställs fram: Rousseau mot Voltaire, eller uttryckt på annat sätt: känsla mot förnuft. Utan att på något sätt ställa sig på Voltaires sida menar jag att författarna är alltför välvilliga mot Rousseau (”människan är i grunden god”, menade denne vilket leder till katastrofala resultat i synen på uppfostran och skola). Bokens genomgående upphöjande av känslor stör dessutom en del. Men – jag viker mig trots detta för greppet att ge plats och upprättelse för rätten att i en svår tid få känna saknad efter ett försvunnet samhälle!