Sverige är tillsammans med Norge det land i världen där användningen av kontanter sjunkit allra mest. Digitala betalningar med kort, Swish och liknande dominerar helt.

Den första tanken kring detta är att det är en smart utveckling. Det blir mer effektivt och enkelt för både konsumenter och näringsidkare. Sverige – världens modernaste land, som Fredrik Lindström beskrev det.

Problemet är att denna modernitet lämnar stora grupper utanför. Det handlar bland annat om många äldre som aldrig lärt sig eller inte klarar av att hantera den digitala tekniken. TV4 berättade nyligen hur bedragare ger sig på äldre och tar deras livsbesparingar. Vidriga brott som möjliggörs av att våra äldre pressas in i digitala betallösningar som de inte riktigt förstår.

En annan grupp är personer med funktionsnedsättning. De kanske inte klarar att slå in en kod eller att nå till kortterminalen. När kontanter inte kan användas blir de beroende av omgivningens hjälp för att klara sin vardag – tvärtemot målen som styrt svensk funktionshinderpolitik under decennier.

En tredje grupp är socialt utsatta människor. Det kan vara människor som till följd av missbruk eller andra omständigheter inte har någon bostad eller saknar tillgång till bankkonto. Deras ekonomi kan tidigare ha varit i ruiner och de försöker komma tillbaka in i samhället igen. Till socialt utsatta kan även räknas förföljda eller hotade personer. Kvinnor som inte vill visa våldsamma partners vad de handlar eller att de exempelvis besöker sjukvård eller apotek.

Enligt Internetstiftelsen lever sex procent av invånarna i Sverige i digitalt utanförskap. Om kontanter inte finns stänger vi ute alla dessa människor, eller i praktiken gör vi dem beroende av hjälp från andra. En undersökning från Riksbanken anger att så många som 25 procent av befolkningen anser sig behöva kontanter för att sköta sin vardag.

Finns det något annat sammanhang där vi med öppna ögon låter människor hamna utanför samhället? Skulle politikerna och våra myndigheter sitta tysta om någon beslutade att vi plötsligt ska strunta i ljudsignalerna vid alla våra trafikljus? ”Det är ändå bara de synskadade som behöver dem. De kan stanna hemma eller så får någon hjälpa dem om de vill ut.”

Nej, det skulle bli kraftiga protester. Så gör vi inte i ett civiliserat land. Frågan är varför vi accepterar det när det gäller våra betalmedel.

Den här sociala dimensionen av kontantfrågan är det som väcker mest oro och engagemang i andra länder i Europa. De ser på Sverige som ett varnande exempel. Flera gånger har det varit reportageteam här och intervjuat Kontantupproret. De har väldigt svårt att förstå hur Sveriges politiker resonerar, när vi med öppna ögon låter kontanterna försvinna.

Till och med Vatikanen har tagit upp kontantfrågan och pekar på farorna med ett kontantlöst samhälle.

Här hos oss har en i sammanhanget mycket tung instans som Riksbanken uttryckt farhågor kring vad som händer om det enda nationellt kontrollerade betalmedlet försvinner. Om hela vårt betalsystem ligger i händerna på två gigantiska amerikanska kortleverantörer, vilken rådighet och vilka verktyg har vi då när krisen slår till?

Kriget i Ukraina har gett oss ytterligare en dimension åt kontantfrågan. Utan kontanter blir vi sårbara. Självklart slår en fiende – oavsett om det är Ryssland eller någon annan aktör – där vi är som svagast. Om hela betalningssystemet är beroende av att det digitala fungerar så kan vi utgå från att det är där fienden attackerar – med följd att vi inte längre kan köpa livsnödvändiga varor.

Konsekvensen av det vågar man knappt tänka på. Att kontanter finns är därmed också en fråga om vår beredskap.

I våra grannländer har kontantfrågan sedan länge varit en politisk angelägenhet. Regeringarna i såväl Norge som Danmark har tagit fram lagstiftning om att kontanterna måste accepteras i handeln, med undantag nattetid och i obemannade affärer. I Norge har regeringen föreslagit skärpning av deras lagstiftning så att det blir kännbara böter för handlare som nekar kontanter.

Syftet med detta är naturligtvis inte att straffa handlarna, utan att se till att alla människor har möjlighet att vara delaktiga i samhället. Detta motiv är också vägledande för den Europeiska Centralbanken, som i sin kontantstrategi pekar på kontanternas viktiga roll för att alla invånare ska vara inkluderade. Det regelverket omfattar vårt grannland Finland som har Euron.

Men i Sverige finns det inga tendenser till att värna kontanterna. Den utredning som tillsattes av Per Bolund i slutet på 2020 och som nu har fått förlängt uppdrag till 31 mars 2023 tycks inte se värdet i att behålla kontanterna.

Det här gör Sverige till en udda fågel i frågan om kontanterna. När alla andra gör på ett annat sätt kan det finnas anledning att ifrågasätta vad vi håller på med.

Det är dags för svenska politiker att följa sina nordiska kollegor och ta ansvar för kontanterna. Vi har nu facit på vad en icke-reglering leder till. Allt fler butiker nekar kontanter och ju lägre kontantanvändningen blir desto färre anser det lönt att ta emot dem.

Det är inte en hållbar utveckling, varken för oss som land eller för oss som medborgare.