Saliga är de som vandrar i fullkomlighet, som lever efter Herrens undervisning.
Psaltaren 119:1

Världen idag

Forskare: Så hänger politisk och militant islam ihop

De relativa framgångarna för partiet Nyans i årets val satte fokus på islamism (politisk islam) och på skillnader och likheter mellan icke-militant och militant islamism. Forskaren Magnus Norell skriver här om beröringspunkter mellan de olika rörelserna.

Kultur · Publicerad 05:00, 28 okt 2022

Partiet Nyans utgör ett exempel på icke-militant islamism och kan därför tjäna som exempel på detta fenomen.

Med islamism menas här en sammankoppling mellan religion och politik och där målet med politiken är att lyfta fram och göra religiösa doktriner till de vägledande både för samhället och individen. Partier som kan definieras som islamistiska måste inte enbart driva religiösa frågor, men de religiösa principerna och doktrinerna är mycket viktiga och övergripande. Eftersom islam ända sedan början har varit både ett politiskt och religiöst projekt är det inte konstigt att islamistiska partier dykt upp i våra öppna demokratiska samhällen, i och med att muslimska invandrare och flyktingar ökat i antal.

I fallet med Nyans handlar det om att driva frågor som är viktiga för politisk islam, som till exempel att införa viss separat lagstiftning; göra islamofobi till ett eget brott och göra kritik mot islam till ett hatbrott.

Distinktionen mellan icke-militant och militant islamism är viktig ur både ett taktiskt och strategiskt perspektiv, det vill säga det avgör hur vi ska hantera dessa fenomen i praktisk politik. Samtidigt bör det i analysen finnas med att det långsiktiga målet för islamister generellt är detsamma oavsett om det gäller militant eller icke-militant islamism. Båda delarna strävar efter ett religiöst styrt samhälle där individen är underkastad ett kollektiv och där demokratin som den definieras hos oss inte har någon plats.

När det gäller militant islamism är hotet tämligen klart och tydligt. Den terror och det våld som utövas av rörelser och grupper som al-Qaida, IS och andra ska naturligtvis bekämpas med de medel som står till samhällets förfogande, inklusive militära resurser som i fallet med IS i Syrien och Irak. Dessa rörelser, grupper och organisationer utgör ett direkt terrorhot samt även ett militärt hot i de länder där de kunnat etablera sig.

Icke-militant islamism däremot, väl exemplifierat av det muslimska brödraskapet (MB), utgör ett mer långsiktigt, strategiskt och på sikt farligare politiskt hot.

Frågan om när och hur våld ska användas, är en fråga som islamister underställer en taktisk analys; om man fruktar eller riskerar förföljelse och/eller repression från stat och myndigheter avstår man (som till exempel MB i Egypten, Jordanien och Marocko). Men när det inte föreligger sådana hinder är det inga problem att använda våld (till exempel för palestinska Hamas och libanesiska Hizb’allah). Målet, ett religiöst styrt samhälle baserat på en viss tolkning av de religiösa texterna, är detsamma för båda varianterna av islamism

Ett annat argument är att icke-militanta islamister kan vara till nytta i bekämpandet av militanta islamister eftersom de kan lyfta fram mer moderata verser och tolkningar. Problemet är dock att motsatsen är lika sann. Militanta islamister har inga problem med att hitta religiös sanktionering för sina dåd och sin ideologiska grund, lika lite som mer moderata och reforminriktade muslimer kan hitta religiösa motiv för en mer liberal och mindre våldsam islam.

Ett bra exempel med hela denna diskussion är konceptet jihad. Islamisk lag behandlar utförligt när och hur jihad ska bedrivas; endast i självförsvar och till exempel när ”muslimska länder” attackeras och/eller invaderas. Men detta är inte till någon större hjälp eftersom det inom termer som invasion och muslimska länder går att hitta allt från Spanien, norra Indien och södra Thailand. Alla länder och geografiska områden där muslimer en gång har styrt, även om det var flera hundra år sedan, kan motivera jihad för att bekämpa en ”invasion”.

Det finns två huvudinriktningar när de gäller frågan om hur islamister ska hanteras; en som argumenterar för att vi ska integrera islamistiska partier och rörelser och att ett inkluderande förhållningssätt i sig självt kommer att tvinga fram förändringar.

Den andra huvudinriktningen argumenterar för att islamisterna endast använder valsystemet för att skaffa makt utan minsta avsikt att ändra de långsiktiga målen, som ofta går på tvärs mot grundläggande tankar om demokrati.

I den förra analysen är islamistiska partier (och rörelser) här för att stanna och ett sätt att motarbeta de rent militanta islamisterna. Dessa partiers framgångar vid valurnorna har visat att de har anpassat sig till nya förhållanden i väst och att de har modererat sin inställning. Företrädare för denna, optimistiska, skola menar således att hotet från dessa islamister var och är överdrivna.

Företrädare för den realistiska skolan, däremot, pekar på en rad lärdomar från de historiska exempel som använts i debatten.

Den första lärdomen är att medverkan i den politiska processen inte alls nödvändigtvis leder till en mer moderat inställning till demokratiska spelregler. För att en sådan mer djupgående reformprocess ska vara möjlig krävs att vissa villkor uppfylls. Inga islamistiska rörelser eller partier har frivilligt gått med på att avsäga sig våldsanvändning utan att de blivit tvingade till det på grund av yttre eller inre press.

När sådana framgångsrika försök att ”demokratisera” odemokratiska och våldsbenägna rörelser äger rum, krävs att minst tre faktorer måste samverka och samexistera.

1. Förekomsten av ett fritt politiskt system med en solid demokratisk struktur i vilket islamisterna kan föras in.

2. Ett sammanhang med flera andra politiska aktörer som kan balansera islamisterna och tvinga dem att agera enligt den demokratiska regelboken.

3. Tillräckligt med tid för att låta dessa faktorer verka igenom ordentligt.

Både optimisterna och realisterna har fog för sina argument.

Optimisterna kan hävda att enbart det faktum att ett parti eller en grupp bestämmer sig för att delta i de politiska processerna, i sig innebär en viss moderation och anpassning. En tanke om att i själva idén med att delta i det demokratiska bygget finns ett inbyggt skydd mot radikalisering, även om den processen måste få ta tid.

Realisterna däremot kritiserar denna inställning som alltför tillåtande och oförmögen att sätta tillräckligt med press på radikala aktörer för att få dem att reformera sig. Och utan den pressen blir det ingen djupgående förändring.

Nyckelfrågan blir därför vilken inställning som ska väljas; att hoppas att optimisterna har rätt och därför vänta och tillåta radikala islamistiska partier? Eller att använda olika former av press på dessa partier och kräva reella förändringar innan de tillåts delta, och då hoppas att realisterna har rätt och att ett sådant förfarande inte förvärrar situationen och gör en reformprocess svårare?

Den optimistiska vägen innebär att det ges utrymme för den politiska strukturen att förändra sig över tid, men innebär samtidigt ökad risk för att islamisterna använder tiden till att konsolidera sin position, utan minsta tanke på att reformera sig eller att ändra sina, i grunden, odemokratiska och ibland våldsamma mål.

Den realistiska vägen kan vara ett snabbare sätt att genomdriva förändringar, men riskerar samtidigt att öka motsättningarna internt samt öppna upp för anklagelser om att ett fientligt ”väst” är den verkliga orsaken bakom konflikter hos och bland muslimer och islamiska länder. Den typen av argument är ju också redan ymnigt förekommande på olika håll i Mellanöstern och bland islamister i Europa. Men den stora fördelen med den realistiska vägen är att om denna väg väljs, så skulle det faktiskt visa på att de grundläggande, universella principerna om demokrati och fredlig samexistens är de som gäller utan begränsning.

Med detta sagt är det därför troligt att politisk islam, i båda sina skepnader, kommer att bestå. Den typ av politisk islam som Nyans representerar är sedan länge etablerad i Europa och med vårt öppna demokratiska system, finns all anledning att tro att nya politiska partier av det slaget kommer att ta plats även framledes.

Ser man historiskt på fenomenet så har sådana partier och rörelser utgjort en rekryteringsbas för militant islamism och så länge de långsiktiga målen med islamism är desamma, oavsett graden eller acceptansen av våld, så lär banden finnas kvar mellan militant och icke-militant islamism. I slutändan är det inte en fråga om ”korrekt” eller ”fel” sorts islam, utan hur den religiösa traditionen uttolkas och används av sina anhängare.

Fotnot: Se Hotspots program med Magnus Norell om jihadismen på varldenidagplay.se

Så länge de långsiktiga målen med islamism är desamma ... så lär banden finnas kvar mellan militant och icke-militant islamism.

Sanningen om universums orsak och moralens källa finns i Bibeln

Ledare Vad är sanning? Finns det en objektiv sanning, eller är sanningen flytande och temporär? Eftersom... lördag 26/11 00:10