Efterkrigstidens Amerika – patriotism och kristen identitet

Första världskriget fick stor betydelse för USA, ett land i vilket vita protestanter var en dominerande faktor. I och med inträdet i kriget svepte en vind av patriotism in.

Många kopplade då tydligt ihop kristendom och patriotism, såsom den mycket populäre väckelsepredikanten Billy Sunday (1862–1935). Man menade att uppdraget i kriget låg i linje med Guds tanke med sitt ”nya Israel”. Den demokratiska civilisationen, utvecklad i den kristna traditionen under Guds ledning, skulle försvaras och bevaras.

Denna tanke förstärktes under och efter andra världskriget, när man fått skåda de fruktansvärda resultaten av nazismens och fascismen. Sedan följde kommunismens fortsatta framfart, under vilken man lade land efter land under sig och propagerade för politisk totalitär ateism. Både i Sovjetunionen och i Kina ödelades kyrkor ock kloster.

Den publike teologen Reinhold Niebuhr (1892–1971) hade gentemot liberalteologin, där pacifismen frodades, i stället talat om en ”kristen realism”. Man måste konfrontera det onda i världen; kriget var ett nödvändigt ont för att stoppa Hitler, och så vidare.

När totalitära krafter under kommunistiska banér intog en allt mäktigare position på världsscenen under kalla krigets tidiga dagar, formerade sig USA både militärt och mentalt. USA tydliggjorde sin position och stärkte sin ideologiska och religiösa grundhållning.

1952 förklarade Högsta domstolen att amerikanerna ”är ett religiöst folk vars institution förutsätter ett Högsta Väsen”. Samma år fastställdes det politiskt att man i landet årligen skulle hålla en nationell bönedag. Under Eisenhowers presidentskap inleddes kabinettsmöten med bön.

1954 lades orden ”under Gud” till i landets trohetsed. 1955 beslutade kongressen att det skulle stå ”In God we trust” (På Gud förtröstar vi) på alla amerikanska mynt och sedlar, och året därpå fastställdes att samma text skulle vara landets motto.

Folkets medlemskapssiffror i kyrkor (och synagogor) ökade under åren 1940–1960 från 50 till 70 procent. Patriotismen var framträdande och den vilade på en kristen tradition: kristen tro var en självklar identitetsmarkör för en sann amerikan. Korset och ”Old Glory” (den amerikanska flaggan) representerade två sidor ”av samma mynt”; USA representerade gudstro och demokrati – definitivt inte ateism och ett totalitärt styrelseskick.

Presidentretoriken var tydlig under hela kalla krigets dagar. Reagan kallade som bekant Sovjet för ”ondskans imperium”.

Denna koppling mellan kristen tro/gudstro och att vara amerikan lever kvar hos många. En förkrossande majoritet av amerikanska politiker i dagens kongress ser sig själva som kristna.

Men redan på 1960- och -70-talen fick bilden av ett ”kristet Amerika” många törnar: Högsta domstolen fattade beslut som gick emot den kristna traditionen när det gäller bön och bibelläsning i statliga skolor; man såg mordet på John och Robert Kennedy och Martin Luther King Jr, ökad brottslighet, en skenande skilsmässostatistik, ett ökat narkotikamissbruk, influenser från asiatiska religioner, ett förlorat Vietnamkrig med stora sår i nationens själ, Watergateskandalen, fria aborter, med mera.  

I detta läge hördes röster om att man måste åter till grunden, åter till en betoning av kristen tro och god moral. Konservativa kristna organiserade sig i olika formationer, såsom i ”enfrågegrupper” (till exempel i abortfrågan genom ”Right to Life”), ”flerfrågegrupper” (såsom ”Christian Choice”), och inte minst genom den stora ekumeniska organisationen ”Moral Majority”, ledd av den evangelikale pastorn Jerry Falwell, som menade att det trots den förda politiken fanns en moralisk majoritet bland folket.

Man använde sig av nya tekniker, såsom e-post, för att nå ut. Tv-evangelisation blev en populär företeelse. Antalet kristna skolor växte snabbt. Både Falwell, och pastorn och tv-predikanten Pat Robertson, grundade universitet som i dag är stora och framgångsrika.

Under denna tid sökte kristna befrämja ett nytt politiskt ledarskap. Man fann först den pånyttfödde demokraten Jimmy Carter, men blev besvikna. Sedan framträdde republikanen Ronald Reagan, i vilken man såg en ny möjlighet. Han kom att tydligt stödja den kristna (evangelikala) saken, tydligt präglad av sin uppväxt och fromma moder.

Sedan hans dagar har stora delar av den evangelikala rörelsen i USA allt tydligare politiskt stöttat det republikanska partiet, som efterhand markerat den kristna trons betydelse och i sitt partiprogram tagit ställning för politiska frågor som varit viktiga för kristna.