C S Lewis lade redan i början av 40-talet märke till en dragning hos vissa teologer och präster att göra kyrkans budskap mer lättsmält genom att ta bort det hårda ”antingen eller” – att vi av Gud ställs inför ett absolut val mellan evigt liv och evig död.

Kunde en god och allsmäktig Gud verkligen låta människor gå evigt förlorade? Nog måste vi upplysta 1900-talsmänniskor förstå att denna uppfattning var en frukt av en mer primitiv tid, och att med mer upplysning – och mer tid – skulle vi nå fram till en teologi där helvetet var avskaffat och där alla till slut blir räddade, utan att behöva släppa taget om något man gärna ville behålla?