Blanda inte ihop politikens uppdrag med evangeliets!

I väntan på en ny regering kan det vara på sin plats att reflektera över vad som är riksdagens och regeringens uppdrag.

Från kristet håll hörs det ibland röster som verkar önska att perspektivet i Bergs­predikan – Jesu mest kända predikan som återfinns i Matteus kapitel 5-7 – ska tillämpas politiskt. Det är en fantastisk predikan där Jesus formulerar en oöverträffad etik: Vänd den andra kinden till, gå den extra milen, ge åt den som ber dig, älska dina fiender och förlåt dem deras överträdelser. Utgångs­punkten är radikal kärlek och generositet som kan bli som salt som förhindrar förruttnelse och ljus som skingrar mörkret.

Bergspredikan är uttryckligen Jesu undervisning för sina lärjungar (Matt 5:1-2). Han beskriver det nya livet som känne­tecknar Guds rike och som ska känneteckna hans lärjungar, de som följer honom. Det är ett livsstils­program för hans församling. Men är det också ett program för politik?

Vid riksdagens öppnings­gudstjänst den 29 september var predikans huvudpoäng ”kärlek” och avslutades bland annat med följande ord till riksdags­ledamöterna: ”Allt annat än kärlek är under min värdighet, under er värdighet, under Sveriges värdighet.”

Det går förstås inte att invända mot kärlek, den övertrumfar allt annat. Ja, vi behöver mer kärlek! Men det går att ställa följdfrågor: Är kärlek riksdagens och regeringens kallelse? Kan staten älska sina medborgare? Ska myndigheterna, statens förlängda arm, förlåta det onda som sker? Ska det offentliga Sverige vända andra kinden till i stället för att sätta gränser, döma och straffa?

Svaren på de frågorna är uppenbara. Kärlek möter vi från Gud och från våra medmänniskor, inte från riksdag och regering, inte från överhet, inte från myndig­heterna och inte från kommunen. Det gäller förlåtelse likaså. Staten måste hålla människor ansvariga för de brott de begår och utmäta straff som står i proportion till brottet.

De tre kristna kärndygderna – tro, hopp och kärlek – kommer från evangeliet, inte från regeringen. Och det gäller oavsett partiprogram.

Nya testamentet talar mer än någon annan skrift om kärlek. Men om vi undersöker texter i Nya testamentet som specifikt uttalar sig om statens uppgift, texter som beskriver överhetens uppdrag, talar de inte om kärlek.

Petrus skriver att statens uppdrag kommer från Herren, och säger att kallelsen är att ”straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda”, (1 Pet 2:14). I Romar­brevet 13 skriver Paulus att överheten är ”Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda” och – om den på ett riktigt sätt fyller sin funktion – bekräftar ”den som gör det goda”. Statens uppgift är alltså att hålla undan kaos, förfall och ondska och skapa utrymme för människor att förverkliga det goda.

I grekisk filosofi talar man om de fyra kardinal­dygderna: vishet, rättvisa, måttfullhet och mod – alla fyra relevanta i det politiska arbetet. Den första av dygderna, vishet, är förmågan att handla förnuftigt och välja rätt väg i olika situationer. Är det något som svensk politik saknat denna sida millennie­skiftet är det väl just vishet. Vi stackars medborgare har ju fått lyssna till politiker efter politiker som slokörade tvingats konstatera: Vi såg det inte komma.

Jag hoppas inte på en regering som älskar mig – vad betyder ens det påståendet? Kärlek får jag från Gud, mina närmaste, från nästan, från härliga människor i civil­samhället. Det jag verkligen hoppas på är en regering med vishet, som sätter gränser för det onda och utvidgar området där det goda samhället kan förverkligas.