Bok om radikalism ger brokiga perspektiv på förstörelsens filosofi

För fjärde gången har professorn i religionsvetenskap vid Linköpings universitet Kjell O Lejon samlat kollegor till en antologi med ett begreppsligt anslag. Tidigare har döden, ”den andre” och lyckan avhandlats, allt i samarbete med Carlssons bokförlag.

I en tid då den akademiska publiceringskulturen efter naturvetenskapens exempel har gjort standardiserade, engelskspråkiga och korthuggna vetenskapliga artiklar till norm – sådana som skrivs inte i första hand för att läsas utan för att bidra till produktivitetsstatistik och främja meritering – är bildningsinriktade böcker som Lejons i sig något att vara tacksam för.

Den så kallade salamipubliceringen – sönderhackande av ett forskningstema i så många publiceringsenheter som möjligt – passar samhällsvetenskap och i synnerhet humaniora illa.

Denna gång har Lejon och hans medskribenter (sju till antalet) tagit sig an en brännande problematik. Temat för den fjärde antologin är radikalism – inom konst, filosofi och religion. Av uppräkningen förstår läsaren att det spretar ordentligt innanför pärmarna. Om den mångsidiga belysningen av en tematik är antologiformens framsida, är en till splittring inbjudande brokighet dess baksida.

Lejon får anstränga sig i inledning till volymen för att söka hålla samman materialet. De mellan 16 till 46 sidor långa essäerna varierar också märkbart i ambitionsnivå och kvalitet.

Dessa kritiska anmärkningar till trots är det ett värdefullt bidrag till kultur- och samhällsforskningen som Linköpings­akademikerna har dukat fram. Lejons inledningskapitel är föredömligt väl strukturerat. Här avhandlas i tur och ordning olika faser i den våldsutövande radikalismens historia, skilda vägar till radikalisering och steg i radikaliseringsprocessen, samtidigt som de följande kapitlen på traditionellt vis introduceras.

I likhet med de flesta andra som närmar sig begreppet radikalism betonar Lejon att ordet står för viljan till genomgripande förändring. Ofta, om än inte alltid, framstår denna livs- och samhällsfilosofi i mina ögon i lika hög grad som en förstörelsens kultur och filosofi.

Ta den modernistiska arkitekturens härjningar i våra stadskärnor – fullt jämförbar med bombplanens förstörelse. Konstvetaren Anna Ingemarks kapitel om radikala arkitekturdiskurser har en talande rubrik i citatform: ”Förstör alla doriska, joniska och korintiska kalkstenskolonner”.

Ta de vänsterradikala gruppernas ingrodda hat mot den västerländska civilisationsformen. Den bildstormande wokekulturens statyrivningsagenda bär syn för sägen.

De kapitel som bäst hänger samman tematiskt rör anarkismen, islamismen och odinismen. I alla dessa former möter vi uttryck för våldskult. Den jämförelsevis okända odinismen – som ingående behandlas av religionsvetaren Fredrik Gregorius – är i likhet med sin förelöpare ariosofin ett uttryck för strävan att i en föreställd, hednisk ursprunglighets och rasgemenskaps namn forma en politisk-religiös världsbild.

Likheterna mellan vithetskrigarna och de islamister som doktoranden Gustav Larsson behandlar i sin text om IS-rörelsens propaganda är slående. Några gemensamma motiv är antisemitismen, apokalyptiska föreställningar och upprättande av renade samhällsformer – kalifatets respektive den decentraliserade stamgemenskapens.

Vidare möter vi hos båda riktningarna en kampvilja som inte skyr några medel, en ideologisk betoning av handling samt en övertygelse om att alla människor utanför sekten är att betrakta som medskyldiga till det förfallstillstånd som ska bekämpas.

Medan odinisterna är en samling marginaliserade figurer har föreställningar som Islamiska staten odlar (till exempel om förekomsten att ett globalt förtryck av muslimer) stöd – låt vara i väsentligen mindre extrema former – bland kulturella och akademiska eliter i Västvärlden. 68-rörelsens arvtagare har adopterat islamismen. Tillsammans har de gjort termen islamofobi till ett verktyg för att försvåra för till exempel forskning kring terrorism och extremism som har muslimska förtecken.

Viljan att förstöra, att förgöra allt som förknippas med en förhatlig världsbild som ges namn som – och inte sällan reduceras till – imperialism, kolonialism och rasism är gemensam. Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt.