Anmärkningsvärt och stundtals obehagligt i biskopens memoarer

En av de mer uppmärksammade personligheterna i Svenska kyrkan runt millennieskiftet var Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösand. Hon föddes 1947 i Finland, prästvigdes i Sverige 1971 och har sedan haft ett antal prästtjänster i Svenska kyrkan. Efter en utdragen process utnämnde regeringen henne 1995 till domprost i Uppsala, där hon tjänstgjorde i 14 år. Hon valdes 2009 till biskop i Härnösands stift, där hon tjänstgjorde till pensioneringen 2014.

Hennes memoarer, Äta livet med stor sked, har flera förtjänster och är givande ur olika perspektiv, bland annat skildringen av hennes kamp mot cancer. Samtidigt får jag, vilket jag knappast är ensam om, en viss svindelkänsla när jag läser boken. Ganska omgående erinrar jag mig lundaprofessorn Bengt Hägglund (1920–2015), en framstående teolog och känd för att sällan använda överord. Under min läsning av boken kände jag, med Hägglunds terminologi är dessa memoarer anmärkningsvärda (se fotnot). Sedan tvingades jag inse: Nej, delar av boken är faktiskt absurda, ett ord som Hägglund, så vitt jag vet, aldrig brukade använda.

Trots att författarinnan ofta beklagar sin distans till det svenska språket, är boken spänstigt skriven med ett levande språk. (Hon är alltså finska, inte finlandssvenska.) Den korta men tragiska barndomsskildringen är gripande, inte minst när det beskrivs hur hon utan något stöd från föräldrarna redan i 10-årsåldern kommer till tro och börjar gå regelbundet i kyrkan. Flickan Tuulikki väcker ens beundran och sympati.