Vaka över samtalsklimatet

Det ofattbara har hänt. Över en natt känner jag mig förflyttad till en av Hollywoods krigsfilmer. Synen av sönderbombade hus och ljudet av gråtande flyktingar och deras förtvivlade rop på hjälp är det sista jag tar del av på kvällen och det första som möter mig på morgonen.

Sorgen ligger som en tyngd över axlarna och fyller upp rummen med sina anklagelser. Varför gör vi inte mer?

Det är krig i Europa. Igen. Våra föräldrar berättar sina minnen för oss. Om ransonering och mörkläggningsgardiner. Om ljudet av bombplan ovanför huvudet. Vilka minnen som väcks till liv hos dem som mer nyligen upplevt krig på nära håll vill jag inte ens föreställa mig. 

I början av 2000-talet sökte runt 30 000 personer asyl i Sverige årligen; sedan dess har det både ökat och minskat. Människor har flytt från krig i Syrien, forna Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Eritrea, Somalia … Listan är lång och kantad av smärta (källa  SCB.se). I slutet av 2020 var 905 323 utländska medborgare folkbokförda i Sverige.

Kriget är nu en del av våra böner, ”kan det inte bara ta slut?” Vi ber om fred. Maktlösheten griper oss, ”hur kan vi göra skillnad?” Vi ber, men kriget mal på. Krossar sten, ben och hjärtan. I krig skyddas inte naturskyddsområden, kor, hästar, de vilda djuren – allt blir sekundärt. Skräcken och förödelsen breder ut sig och lämnar inget hopp kvar.

Jag vill klaga som Habakuk: ”Hur länge, Herre, ska jag ropa utan att du lyssnar, kalla dig till hjälp mot våldet utan att du griper in? Varför låter du mig bevittna ondskan? Hur kan du åse förtrycket? Våld och skövling var jag ser ...” (Hab 1:2–3; B2000).

Bolag från hela världen deltar i sanktionerna mot Ryssland. Sveriges statsminister deklarerar att det finns en hotbild mot Sverige. Konservburkar och vattendunkar tar slut på hyllorna i butikerna, och på arbetsplatserna har kriget blivit ett samtalsämne. Oron är påtaglig. 

På våra arbeten behöver vi ge utrymme att tala om alla känslor som rivs upp. Vi behöver också se till att samtalsklimatet blir bra, för i krig frodas skam och skuld, ansvar och anklagelser. Både ryssar och ukrainare som bor och jobbar i Sverige behöver stöd och förståelse för att bearbeta det som händer.

Och den som fått krigsminnen uppsprättade behöver någon som lyssnar, förstår, bryr sig om.

En stor flyktingvåg väntas till Sverige. Det är fantastiskt att se hur människor öppnar sina hem för att hjälpa till. Önskan att göra något är stor, alltifrån hjälpsändningar till att ta hand om dem som kommer med buss, tåg och färja. 

”Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd ska göra på samma sätt” (Luk 3:11; B2000). Vi skänker pengar och saker. Även på våra arbetsplatser kan vi hjälpa till, att skapa arbetstillfällen. Filmen rullar på, synerna biter sig fast, vi lever i en ny verklighet.