Tomma resolutioner – men stora konsekvenser

Att en FN-resolution fördömer Israel, liksom en omröstning i FN:s avkoloniseringskommitté valde att göra i förra veckan, är ingen sensation; det är standard. I själva verket är det dubbelmoral. Bara sedan 2015 har FN fördömt Israel 125 gånger, medan Syrien och Iran fördömdes endast nio respektive sex gånger under samma period.

Även om denna resolution befinner sig i en förberedande fas kommer den sannolikt sluta med ett ”rådgivande uttalande” från domstolen i Haag, som slår fast att Israels bosättningspolitik och närvaro i Judeen och Samarien utgör en olaglig smygannektering.

Det finns två orsaker till att den här resolutionen är värd att notera. Först och främst utgör den en central del i Palestinska självstyrets (PA) nya strategi att tvinga fram en palestinsk stat: inte via förhandlingar, utan via ensidiga förfrågningar till internationella forum för att skapa legitimitet för en palestinsk stat.

De 98 stater som röstade för resolutionen förkastar därmed den strategi som det internationella samfundet har insisterat på sedan 1967: att förhandlingar krävs för att uppnå fred.

En annan och inte mindre viktig poäng är de kedjereaktioner som FN:s resolutioner får. I det här fallet var det ingen av de viktiga europeiska nationerna som röstade för resolutionen– men de röstade heller inte emot. De röstade blankt.

Omröstningarna i FN har ofta väldigt lite att göra med vad som sker på marken, reella händelser, och nästan allt har att göra med politiska allianser. Man röstar för sina allierade och mot sina fiender – och förväntar sig att de gör samma sak för dig när det behövs. Israel har få sanna allierade och många fiender. Detta leder ganska lätt till många anti-israeliska resolutioner, eftersom det är möjligt – inte för att resolutionerna reflekterar någon form av faktisk verklighet.

Men det betyder inte att resolutionerna är tomma ord, tvärtom. År 2004 kom domstolen i Haag med ett rådgivande uttalande om att Israels säkerhetsstängsel var olagligt enligt internationell lag. Det var bara ett rådgivande uttalande, men citeras som fakta av våra politiker, journalister, akademiker och frivilligorganisationer.

Och det leder i vissa fall till konkreta åtgärder som bojkott.

Till slut leder detta till att personer som norska Lars Gule, en välkänd Israelkritiker som i sin ungdom arresterades i förberedelsefasen för att utföra ett bombattentat i Israel, kan säga att Israel, från Medelhavet till Jordanfloden, ”representerar en illegitim politisk enhet” och ”ett nybyggarkolonialt projekt, grundat på en rasistisk ideologi” – och likväl anses som en respekterad och pålitlig expert! Han kan nämligen underbygga sina verklighetsfrånvända och ensidiga uttalanden med FN-resolutioner ...

I ljuset av det blir våra egna nationers blankröster i FN ett hån mot intellektuell heder, integritet och allt som heter moral. Förkastligt!

Tumme upp
För Ofer Shelach, f d vänsterpolitiker, som sade att han inte såg någon fara med att ha Bezalel Smotrich från yttre högern som försvarsminister. Alltför många vänsteralarmister talar i apokalyptiska termer efter valet.

Tumme ned
För Hamasledaren Mahmoud al-Zahar, som förespråkade periodisk terror mot judar i Judeen och Samarien – något han menade skulle få dem att flytta. Feg metod och fel förväntan, Mahmoud!