Tänk om vi alla kunde vara en Mordokaj för någon

Jag har alltid fascinerats av Ester. Att bli drottning, ha räddat Guds utvalda folk och fått en hel biblisk bok uppkallad efter sig är inga dåliga meriter att ha på sitt CV. Men Esters starka berättelse handlar inte bara om henne, utan lika mycket om hennes kusin Mordokaj. Redan från början, när Esters föräldrar hade dött, tog han henne till sig och lät henne växa upp som sin egen dotter. När Ester sedan blivit utvald av kungen och flyttar till palatset, ser vi också hans omsorg om henne: ”Mordokaj gick varje dag fram och tillbaka utanför gården till kvinnohuset för att få veta om Ester hade det bra och vad som hände henne” (Ester 2:11).

Mordokaj var fylld av Guds kärlek, men han hade mer än så. Han hade också ögon som såg det gudagivna guldet i Ester och det uppdrag Gud hade kallat henne till. När Haman, kungens närmaste man, lät ett påbud gå ut för att förgöra judarna, förstod Mordokaj att Gud hade låtit Ester komma in i palatset för just detta syfte och uppmuntrade henne därför att gå in till kungen och vädja för sitt folk (Ester 4:7-8). Till en början tvekade Ester. Priset var för högt att betala. Kanske hade du och jag gett upp här och ansett att personen i fråga missat sin chans – men inte Mordokaj. När han fick Esters nekande svar, som innehöll en förklaring av omständigheterna, visade Mordokaj tålamod. Samtidigt skärpte han tonen och utmanade henne ännu en gång att våga gå. Du känner förmodligen till slutet på berättelsen. Ester gensvarade med lydnad och gick in till kungen, vilket ledde till att hela det judiska folket räddades.

Denna månad firar Marcus och jag tjugo år som gifta. Det är helt klart en milstolpe värd att fira – inte bara för vårt äktenskap, utan också för att vi lika länge har tjänat Gud tillsammans. När jag ser tillbaka på dessa tjugo år av mission bland de onådda och predikande i Sverige, är det med en enorm tacksamhet. Gud har varit så trofast! Vi har fått se seger efter seger och många människor har fått sina liv förvandlade, men det har förstås också varit en del kamp. Inte minst i början när både vår erfarenhet och frukt av kallelsen var nästintill osynlig. Men då hade vi människor runt oss som, likt Mordokaj, älskade, trodde på och uppmuntrade oss. Det är en sak att göra det när resultaten talar för sig själv, något helt annat när de oslipade kanterna är större än frukten.