Krönika

Staten ska bekosta svenska judars säkerhet

Taxin skulle ta mig till en sammankomst i Göteborgs Synagoga. Jag tänkte inte på att adressen skulle var speciell, eller kunde ställa till problem; det var en välkänd gata mitt i Göteborgs city.
Vi körde förbi den avspärrade huvudentrén mot kanalen. Visst noterade jag betongsuggorna och järnstaketet, men var så van vid den stadsbilden att jag då inte ens gjorde jämförelsen med den öppna platsen framför Domkyrkan och alla människor som brukar cirkulera alldeles fritt där. Jag visste att jag skulle till entrén på andra sidan kvarteret.
Men jag blev desto mer förvånad när taxin inte alls stannade på den beställda adressen. Utan vid ett gathörn ett halvt kvarter därifrån.
– Jag får inte köra fram här sa chauffören, och pekade på ett par avspärrande polisbilar och färska betongsuggor. Det var bara att acceptera och kliva ur. Visst blev jag förvånad, eftersom det inte handlade om ett möte där internationella eller nationella politiker skulle delta. Det var en ganska vanlig kväll i synagogans vanliga mötesverksamhet. Ingen gudstjänst.

Men jag kunde inte hålla tillbaka min vrede över det som hände sedan. Jag fick ringa på en dörrklocka, berätta vem jag var, vad jag hade för ärende och sedan gå in i en faktisk säkerhetssluss(!). Där låstes dörren bakom mig och dörren in var låst tills jag ytterligare kollats med kameror och frågor. Jag möttes sedan av en vakt som förde mig via en säkerhetskorridor och vidare till möteslokalen där jag och något hundratal andra skulle träffas.
Min vrede vällde fram, därför att jag plötsligt insåg att det trygga samhälle jag trodde jag levde i, den personliga säkerhet som jag trodde var självskriven i en demokrati, den gäller inte alla. Den gäller definitivt inte svenska judar, och i synnerhet inte judar i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Däremot gäller den de flesta andra svenskar. Sedan Magnus Ladulås har vi stadgat om både kyrkofrid och kvinnofrid. Men självskriven "synagogsfrid" eller självskrivna medborgerliga rättigheter till samhällets skydd gäller inte för judar i Sverige.

Vilken annan kyrka, eller förening skulle acceptera att bygga in sig i säkerhetsslussar och kamerabevakning? Skulle domkyrkoförsamlingen i Göteborg ens kunna föreställa sig att behöva slussa in sina besökare en och en via glasburar och dessutom själva betala vad det kostar?
För de tre judiska storstadsförsamlingarna handlar det om miljontals kronor , trots att de som andra medborgare betalar skatt för samhällets skydd, polis och säkerhet.
Det här är en vardagsberättelse om vad som egentligen både är ekonomiskt och psykiskt trakasseri av en svensk minoritetsgrupp. När dessa trakasserier sedan eldas på av det både historie- och aningslösa kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö, eller huligandemonstrationer mot judar runt om i landet blir situationen ohållbar.
Att säga till judarna i Sverige att ni får betala er egen säkerhet, det är detsamma som att lägga ansvaret för mobbning på den mobbade själv. Reepalus agerande är en skymf och en skam. Min berättelse från Göteborg visar tyvärr att trakasserierna är vardagshändelser.
Staten har ett ansvar för alla medborgare. Därför måste också skyddet för svenska judar betalas av oss alla, tills det inte lägre skall behövas. Det vore demokrati. Inte utopi.

Siewert Öholm
Redaktör, Världen idag Arbetsliv

Vill du läsa vidare?

Teckna en prenumeration för att ta del av denna artikel och mer på varldenidag.se.

ERBJUDANDE!
Världen idag DIGITAL

2 månader för 10 kr!

KÖP

Världen idag
DIGITAL

129,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Världen idag
PAPPER

189,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Powered by Labrador CMS