Lyckan finns djupt inne i vårt hjärta

Det finns många människor som alltid är ute efter att hitta nya vägar i livet för att bli lyckligare, nöjda med sig själva eller för att söka frid och lycka. Det kan vara så att man lämnar ett jobb för att få ett bättre. Det kommer med utmaningar och oro över att prestera. Och när man väl fått jobbet och ansträngt sig inser man att det nya jobbet inte skänkte mer glädje.

Vissa söker efter en ny partner som kan ge den sanna glädjen och den ro man sökt efter så länge. Men även där inser personer att livet inte blev mer fullkomligt. Kanske kan nya vänner och nya vanor vara nyckeln till lycka? Och man satsar mycket tid och energi för att skapa förändring, för att bli nöjd, men det fungerar inte.

Överallt och i alla lägen sker sökandet efter lycka, men leder bara till att man mår sämre. Det eviga sökandet utanför gör saker och ting värre.

Det är för att själen är ensam, och den enda vägen för själen att få ro och balsam är att låta själen få vila i Herren. Människans tomhet fylls genom att vara med Herren. Livet i världen är inte lätt, och människan skapades för att leva och ha sin gemenskap med Gud och människor. Men människan gjorde ett val, genom Adam och Eva, där ensamheten och önskan om att vara sin egen gud tog över.

Och det är där, inom människan, som problemen börjar, genom att avstå från Gud. När människan avstår från Gud blir hon ensam i själen. Ett uttryck som nog alla känner igen är att stå i ett rum full av människor och ändå känna sig ensam. Den här ensamheten, depressionen, kommer då man känner sig trött i anden i ett liv utan Gud.

Människan söker lyckan utanför sig själv när den alltjämt finns djupt inne i hjärtat. I Psaltaren 84:2–6 talar David om Guds ljuvliga boning; i det skinntält som är en mötesplats med Herrens Ande, där är det ljuvligt och fridfullt. Många bekännande kristna upplever, trots sin tro, en ensamhet och en känsla av övergivenhet. Lösningen finns inte bortom oss, utan inom oss.

Herren vill att vi ska gå in i vår kammare, stänga dörren och vara ensam med honom. Hans Ande ger liv och är balsam för själen. Människans själ törstar efter att gå med sin Herre i livets trädgård, hand i hand med sin Skapare, som vet och känner människans innersta.

Ofta hör jag i samtal människor säga: ”Det finns ingen som känner mig riktigt, eller som verkligen förstår mig.” Och det är inte så konstigt egentligen. Herren Sebaot är den enda som verkligen kan förstå oss. Han har skapat oss och känner vårt innersta väsen.

”Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov. Lyckliga de som har sin styrka i dig, de som gärna drar upp till templet” (Psalm 84:2–6; B2000).

Låt oss meditera och gå i Guds boning. Efter dopet bor Gud i oss, men han vill att vi ska spendera tid och kärlek med honom, att du och jag ska dröja kvar i det skinntält som Gud har skapat för att vara vår ljuvliga mötesplats.