Ibland behöver vi kämpa med Gud

Det verkar som om flera av de bibliska gestalterna får kämpa för sina liv inför Gud, och märkta för livet vinner man segrar. Jakob är ett exempel, ett annat är Job, och i Nya testamentet har vi Jesus, Stefanos med fler.

När jag säger kämpa för sina liv så menar jag på riktigt.

Jakob är rädd att dödas av sin bror, Job är dödligt sjuk. Jesus kämpar i Getsemane för det han vet måste ske men som skrämmer honom från vettet. Stefanos martyrskap blir – trots fasan att stenas – början på evangeliets utbredning. Varje gång en person kämpar för sitt liv i bön inför Gud är det något viktigt som sker.

Jakob är en skrytsam besserwisser, en lögnare och feg person. Han slåss svekfullt och ständigt för sitt liv ända från början, och med hans karaktär skulle det vara svårt att ha förtroende för honom. Men till slut får han göra en försoningsresa, först med sin svärfar och sedan med sin bror, Esau.

Men innan försoning kan ske med brodern skickar han iväg sin familj och blir ensam kvar vid Jabboks vadställe och möter en gudsgestalt, som han desperat kämpar med tills morgonen gryr. Han är så rädd, så desperat, och han släpper inte taget utan ropar ut: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (1 Mos 32:26). Gestalten frågar Jakob vad hans namn är, och när han svarat säger gestalten: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat” (v 28).

Vid det tillfället är det inte en seger som Jakob är van vid. I sin desperation och bön om hjälp vinner han en andlig seger, som får konsekvenser när han senare möter sin bror – en som gör det möjligt för försoning.

Men Jakob blir märkt av kampen. Hans gamla vanor går inte längre att leva efter, och rent fysiskt blir han halt eftersom han i kampen vid vadstället fått ett slag på höften. Men kampen förändrar inte bara hans personlighet, utan också hans ställning. Det omöjliga blir möjligt och han blir stamfader för Guds folk.

Kanske vi i vår tid behöver träda in i en sådan desperat bönekamp som Jakob, Job och de andra gjorde som vi läser om i Ordet? Vi släpper inte taget med mindre än att Herren välsignar oss, och inte bara oss. Vi är redan välsignade på många sätt, inte minst materiellt, men kampen för livet behöver handla om vår nation och om Europa.

400 baptistkyrkor har gått förlorade sedan kriget i Ukraina började, och förmodligen är det många fler som är förstörda. Över 900 barn är dödade eller skadade, förmodligen fler. Det ukrainska folket betalar med sina liv – och några timmar därifrån är vi mest bekymrade över våra utlandsresor, våra elräkningar och den påverkan som kriget har på oss i form av sämre ekonomi.

Självklart är även detta oroande, men är det inte dags att vi som Guds folk tillsammans går in i en desperat bön om Guds hjälp och välsignelse för Ukrainas folk, och inte bara för dem utan för en väckelsetid i Europa?

Om kriget inte tar slut snart kommer fler länder att dras in på olika sätt. Kriget har en global påverkan som är svår att överblicka. Det triggar till ilska och våld. Och här pågår valrörelsen som om inget hänt, fast vi vet att det i Europa pågår ett krig.

Låt oss desperat kasta oss på Gud och be för Ukraina och Europa, och inte minst för vårt eget land, Sverige.