Har högersidan vunnit?

Ett intressant, men tvetydigt, fenomen har utspelat sig inom israelisk politik de senaste åren. Detta kan bäst illustreras med hjälp av uttalanden som gjorts av några av de mest kända journalisterna från den israeliska vänstersidan; Ben Caspit, Ari Shavit och Gidon Levi. Deras röster är nu samstämmiga: ”Högersidan har vunnit.”

Som de ser det, är den traditionella vänstersidan nästan utraderad från kartan. Det största exemplet på det är den breda politiska acceptansen för president Trumps fredsplan som inbegriper israelisk annektering av delar av Västbanken – ett grepp som traditionellt sett har varit förknippad med högern.

Nu är det bara de arabiska partierna och partiunionen som leds av det traditionella Laborpartiet som förkastar detta. Tillsammans representerar de bara 20 av de 120 representanterna i parlamentet.

Shavit pekar på Högsta domstolens roll i utvecklingen. Han menar att Högsta domstolens domare har gått långt utöver sitt mandat, positionerat sig som statens moraliska väktare, gjort det till en vana att annullera lagar som folkvalda politiker har antagit, och hävt sig upp över all kritik. Högsta domstolens inblandning i det politiska spelet har varit så uppenbar – och så uppenbart riktad mot högerkanten – att det har lett till sympati för högersidan.

Och det är just dessa extrema krav och handlingar från vänstersidan som har undergrävt dem. Man skulle kunna nämna det okritiska försvaret av Högsta domstolen, Osloavtalet, viljan att överlämna Judeen och Samarien, viljan att dela Jerusalem och överge suveräniteten över Västra muren, försvaret av avtalet medan terrorister mördat över tusen israeler, stöd för internationella bojkottkampanjer mot Israel, underminering av Den israeliska armén genom att anklaga dem för krigsförbrytelser, och så vidare.

Trots det är nog verkligheten en smula mer nyanserad än att ”högersidan har vunnit”. Trumps plan är långt ifrån vad tidigare Likudledare och premiärminister Menachem Begin förespråkade. Han kämpade för full israelisk kontroll över hela Judeen och Samarien, och accepterade bara en palestinsk autonomi. Han var fullständigt emot en palestinsk stat.

Däremot var han mycket mer liberal och tillmötesgående mot araberna och deras individuella (i motsats till nationella) rättigheter. Denna genuina generositet är en hållning man inte ser lika mycket hos till exempel Netanyahu. Så dagens höger är annorlunda mot gårdagens.

En annan, inte mindre viktig fråga, är om saker och ting förändras när den internationella politiska bilden förändras. När Trump och Boris Johnson inte längre sitter vid makten; om Ryssland och Israel hamnar i en seriös konflikt över Syrien; om hotet från Iran annulleras och de arabiska länderna inte längre behöver Israel som allierad – kommer det internationella fördömandet av Israel att stiga till gamla nivåer, och kommer det att påverka israelisk opinion?

Man kan förstå dem som i dag pressar på för annektering av Judeen och Samarien. Det är inte säkert att den möjligheten finns i morgon. I politiken går det ofta i vågor.

PS. Om nu högern för tillfället är så stark, varför lyckades den inte forma en regering? Svaret är enkelt: Valet står inte mellan höger och vänster utan för eller emot Netanyahu.

Tumme upp

För den kollektiva bönen i söndags vid Västra muren mot coronaviruset – och för bönetillfällen generellt vid Västra muren. Det är en upplevelse som alla borde få göra.

Tumme ner

För Tel Avivs borgmästare som beordrade att man skulle ta ner de plakat som visade bilder på PA-ledaren Mahmoud Abbas med händerna lyfta i underkastelse och Hamasledaren Ismael Haniyeh viftande med en vit flagga. Den tillhörande texten löd: ”Fred ingås endast med besegrade fiender.” Yttrandefriheten gäller väl även kontraproduktiva och banala uttryck?